Vi lever i ett samhälle där det är möjligt att klara sig själv. Vi tar för givet att vi ska kunna flytta hemifrån senast när vi lämnat gymnasiet bakom oss och att vi därefter ska vara helt självförsörjande. 

Vi tar ansvar för våra egna handlingar och det är vi som är ansvariga för våra egna liv och framför allt hur vi väljer att se på livet.

Genom att göra rätt val, kan vi se fram emot en tillvaro som är rätt bekväm och trivsam. Väljer vi att utbilda oss kan vi få stimulerande och välbetalda jobb. Väljer vi en jämställd partner, kan vi räkna med att ha ett mer harmoniskt förhållande. Om vi rör oss som vi ska och äter på rätt sätt, kan vi maximera vårt välmående och vår hälsostatus.

Ändå kan det där hända. Det där som ibland händer. Det där som ingen var förberedd på och som ingen förväntat sig. Sjukdomen.

Det kan yttra sig i ett plötsligt darr i händerna som inte försvinner. En tilltagande värk. Eller en knut på en plats där det tidigare fanns bara kropp. Välbekant kropp utan knöl, utan utväxt, utan tumör.

Det kan bero på livsstil eller gener eller jobbstress eller D-vitaminbrist eller uppväxtplats eller avgaser eller saker som ingen läkare kan förklara. Men plötsligt blir man sjuk.

Man är van att klara sig själv och att kunna förlita sig på sin kropp. Nu ska man förlita sig på det gemensamma, det kollektiva och det där man vet finns där för att ta hand om en om något går illa.

För snart en månad sedan presenterades slutbetänkandet i en utredning som många väntat på, ”En trygg sjukförsäkring med människan i centrum”. 

Utredaren Claes Jansson har kommit fram till att sjukförsäkringen inte fungerar så som den är avsedd att fungera och anser att för få personer får det stöd de borde när de blir sjuka. 

Så långt ingenting nytt, alla som haft någonting att göra med en sjukskriven vän håller nog med Jansson i beskrivningen. Förslagen som lyfts i utredningen, lär också vinna gehör hos den största delen av befolkningen.

Kortfattat kan de beskrivas som att ingen blir friskare av att bli utförsäkrad. 

Att ha ett visst antal dagar som gräns för att få ersättning vid sjukdom är verkligen inte rimligt i ett välfärdsland.

Ska vi på riktigt kunna klara oss själva, utan att förlita oss på familjens eller släktens goda vilja, krävs det ett trygghetssystem som vi kan lita på.

Förslagen i utredningen är ett steg i den riktningen. Jag vill gå ditåt – för att vi, trots alla goda val, är människor och vi klarar oss bäst tillsammans.