Den som väljs till ny S-ledare i november kommer att möta utmaningar som hen inte kan lösa ensam. Ska den långsiktigt nedåtgående trenden, både när det gäller väljarstöd och medlemsantal, vändas krävs en förmåga att utmana rådande maktstrukturer och dominerande tankemönster.
Det saknas sannerligen inte samhällsproblem att ta tag i.
Välfärdsstaten har sedan 1990-talet varit utsatt för medvetna nyliberala precisionsbombningar. Socialförsäkringarna har rustats ner i samma takt som skattekvoten har sänkts. Marknadstänkandet sliter isär samhället och förbrukar våra ändliga naturresurser.
Den sociala, ekonomiska och geografiska ojämlikheten har ökat. Kapitalstarka särintressen har tagit allt större plats i samhällsdebatten och i politiken.
Precis som jämlikhetsutredaren Per Molander beskrev i en DN-artikel i förra veckan har svensk borgerlighet i skrämmande takt och omfattning utvecklats i extrem och anti-intellektuell riktning.
S-ledningen har allt för ofta blivit gisslantagen av en borgerlig hegemoni som pendlar mellan marknadsfundamentalism och högernationalism. Mellan dessa extrema poler finns dessutom en destruktiv dynamik.
Den som tror att Centerpartiets skattesänkar- och privatiseringsiver är ett hållbart alternativ till Sverigedemokraternas högerextrema nationalism häller bensin på ett brinnande hus.
I land efter land har högernationalismen exploaterat det systemmissnöje som följer i spåren av den otrygghet som nyliberalismen lämnar efter sig. Vi kan se detta mönster även i vårt land.
Visst behövs den parlamentariska makten för att förändra. Men en socialdemokrati som upphör att vara en folkligt förankrad jämlikhetsrörelse gör sig själv politiskt ointressant och på sikt även maktlös.
Detta är inget nytt. Så ser dilemmat ut också i många andra länder.
För att ta sig ur detta politiska strypgrepp tror jag en ny S-ledning bättre måste lyssna på rörelsen. Framför allt handlar det om fackföreningsrörelsen, som är bärare av berättelserna om hur gemenskaper och människor trasas sönder av profithunger, arbetskraftsexploatering och diskriminering.
Där finns den konstruktiva vrede och reformvilja som kan bli motorn i en ny vänstervåg.
Socialdemokratin måste vara mer än en färglös förhandlingsmaskin. Visst är den teknokratiska förmågan viktig. Men än viktigare för ett arbetar- och folkrörelseparti är den politiska viljan.
Den socialdemokratiska partiledning som tillträder i november måste återerövra förtroendet som solidaritetens och jämlikhetens främsta förespråkare.