De senaste decennierna har ojämlikheten ökat mer i vårt land än i andra OECD-länder. Strax före semestrarna analyserade Per Molander (DN 28 juni) de mekanismer som orsakat denna utveckling.
Hans viktigaste slutsats kan sammanfattas i två meningar: ”Om politik kan göra skillnad, kan den också förtröttas. /../ Tekniska förändringar, globalisering och demografi har haft effekt här som på andra håll, men det är politiska beslut om svagare omfördelning i skattesystemet och en tunnare offentlig socialförsäkring som är huvudorsakerna.”
Molanders slutsats har stöd i välfärdsstatistiken. Ser vi till utgifterna för socialförsäkringarna (exklusive pensionssystemet) i relation till BNP har de halverats sedan år 1990.
En ännu större minskning kan vi se rörande det vi avsätter till vårt försäkringsskydd vid sjukdom och funktionsnedsättning. Här har vi sett mer än en halvering av utgifterna i relation till BNP, från strax under 7 procent år 1989 till ca 3 procent idag. I april i år låg den av Försäkringskassan beviljade totala sjukfrånvaron (ohälsotalet) på den lägsta nivån någonsin.
För vi upp analysen på en högre aggregerad nivå ser mönstret likadant ut. De offentliga utgifternas andel av BNP har minskat från 64 procent av BNP år 1995 till knappt 50 procent idag. Samtidigt har skattekvoten (skatternas andel av BNP) minskat från 50,4 procent år 1990 till 44 procent idag.
En rad skatter som träffar de allra rikaste har dessutom avskaffats helt. Det gäller såväl arvsskatt (2005), förmögenhetsskatt (2007) som statlig fastighetsskatt (2007). För företag har bolagsskatten sänkts från 52 procent på 1980-talet till 22 procent idag.
Utöver detta har kapitalbeskattningen urgröpts och nya möjligheter att göra skatteavdrag införts, exempelvis ROT- och RUT-avdragen som framför allt nyttjas av höginkomsttagare.
De senaste decennierna har omfördelningen minskat både på utgifts- och inkomstsidan i statens budget.
Detta är alltså, enligt ojämlikhetsforskningen, huvudförklaringen till att klasskillnaderna har ökat i vårt land.
En fråga som oundvikligen tränger sig på är naturligtvis om det finns något samband mellan ojämlikheten i vårt land och det trendmässigt minskande stödet för socialdemokratin? Hur ser detta samband i så fall ut?
Jag gissar att denna fråga kommer att diskuteras allt mer intensivt efter valet i höst, inte minst när socialdemokratin ska göra sin eftervalsanalys.