Hedersrelaterat våld är en fråga som sedan mordet på Fadime Sahindal fått ökad uppmärksamhet i Sverige men trots detta så löper personer utsatta för hedersrelaterat våld fortfarande stora risker. I Sverige. I landet som ska ha alla skyddsnät för att rädda de utsatta personerna.
Så vad handlar det här om då? Handlar det om brist på utbildning? Nja, är mitt svar på det. En av de förbättringar som skett under åren gäller just utbildning till yrkesverksamma. Många har via sina arbetsgivare grundläggande utbildning på området och en del har även fördjupad utbildning. Så att utbildning skulle vara lösningen är för enkelt.
Så vad kan det då handla om? Enligt mig handlar det om två saker: det måste finnas förankrade och fungerande rutiner och det behöver finnas mod. Mod att se de utsatta och mod att göra annorlunda än i andra ärenden som rör våldsutsatthet.
Hedersrelaterat våld behöver hanteras annorlunda än ärenden gällande våld i nära relation. Om det inte görs annorlunda riskeras de utsattas säkerhet.
Den grundläggande skillnaden är att det hedersrelaterade våldet är kollektivt utövat med flera förövare.
Att exempelvis göra en riskbedömning utan att ta hänsyn till detta innebär att risken underskattas och hotet förminskas. Eller som en ung kvinna jag hade kontakt med uttryckte det ”det spelar ingen roll om min bror hamnar i fängelse, alla andra är ju kvar här ute så på vilket sätt skulle det hjälpa mig?”
Varför gör man inte annorlunda då? En anledning är att inte vilja stigmatisera, att inte vilja förutsätta saker eller tillskriva personer utsatthet man inte är säker på att de har.
Men jag vill med all tydlighet poängtera att detta inte är en hållbar ursäkt. Vet man inte hur utsattheten ser ut så frågar man. Väljer man att inte fråga exempelvis en flicka från Mellanöstern för att man inte vill stämpla henne eller göra henne kränkt så sviker man henne. Punkt.
”Men om hon inte är utsatt då?” kanske den yrkesverksamma tänker. Ja, är hon inte det så kommer det visa sig under samtalet.
Det är inte mer komplicerat än så. Vad som blir komplicerat är när frågan inte ställs av oro för hur den ska tas emot. Det är precis i de lägena som många utsatta sviks och lämnas ensamma att hantera sin situation.
Fadime fick betala det högsta priset, sitt liv. Det oroar mig att rädslan för att anklagas för att stigmatisera väger tyngre än utsatta personers rätt till hjälp.
Det oroar mig att precis det synsättet kan bidra till att fler går samma öde till mötes som Fadime gjorde.