I tider av hårda motsättningar och konflikter finns det goda skäl att fundera över hur demokratin bäst försvaras och skyddas.
Ibland måste detta ske med vapen i hand, som i dagens Ukraina. Samtidigt vet vi att en stark demokrati inte kan kommenderas fram uppifrån. Den måste byggas upp underifrån av breda folkrörelser i ett mångfacetterat civilsamhälle. Där finns demokratins jordmån och mylla.
Demokratin är också intimt sammankopplad med jämlikhetstanken. Ojämlikheten sliter isär, inte bara ekonomiskt och socialt utan också mentalt. Medkänslan hos de välbärgade skadas. Den otrygghet som växande klassklyftor innebär skapar rädsla.
När rädslan och bristen på medkänsla paras med fördomar krävs bara några droppar vrede för att extremnationalismen ska få luft under vingarna.
I boken ”Den inre ojämlikheten” från 2018 visar forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, med hjälp av en mängd data, hur ojämlikheten tränger in i oss inte bara materiellt utan också hur den påverkar våra tankar, känslor, relationer och psykiska hälsa:
”En del övermannas av låg självkänsla, brist på självförtroende och depression; andra blir mer narcissistiska och försöker på olika sätt att framhäva sig själva och stärka sin ställning i andras ögon. Men eftersom det i båda fallen är reaktioner på ökad oro löper alla större risk att börja självmedicinera med droger och alkohol och falla offer för konsumismen för att bättra på sin självbild.”
I ojämlika samhällen mår inte bara de fattiga utan också de rika sämre än i jämlika samhällen. När det sociala livet allt mer blir en fråga om prövning och prestation drar sig många undan från social kontakt och civilsamhället försvagas.
Folkrörelser och fackföreningar förtvinar och kan lättare korrumperas och göras till verktyg för narcissistiska makthavare och starka särintressen.
Historien har lärt oss att när borgerligheten upphör att se sambandet mellan social trygghet och demokrati knackar diktaturen och rasismen snart på dörren.
Vladimir Putins auktoritära styre är sammanvuxet och samspelar med de ryska oligarker som profiterade på den nyliberala chockterapi som trummades igenom under 1990-talet. Det är inte starka kapitalägare utan starka och demokratiska folkrörelser som Ryssland framför allt lider brist på.
Visst är det viktigt att inte vika undan politiskt och militärt när demokratin hotas. Men lika viktigt är att vårda den jordmån som behövs för att demokratins rötter ska få växtkraft.
Det gäller i Ryssland och i Ukraina, men också här hos oss.