Sedan jag tillträdde som kommunstyrelsens ordförande i Arjeplog har jag vid många tillfällen träffat något av statsråden för att resonera om hur staten kan ta ett större ansvar för glesbygden.
De samtalen brukar handla sådant som stöd till bredbandsutbyggnad, flexiblare strandskydd och ökad statlig närvaro i små kommuner.
På en övergripande nivå är ämnet hur vi tillsammans ska få välfärdsapparaten att fungera, särskilt på platser med allt från få elever i grundskolan till långa avstånd för skolskjuts och hemtjänst.
En liten kommun har samma skyldigheter som en stor kommun, och inte minst, samma vilja att utvecklas. Samtidigt saknas möjligheterna till stordriftsfördelar, och då är verkligheten att små ekonomiska tuvor kan stjälpa hela lasset.
Om jag snabbt räknar samman några av de satsningar och förändringar jag sett de senaste åren med socialdemokratisk politik som avsändare hamnar den årliga summan i tillfälliga och nya tillskott till min kommun i 10-miljonerklassen.
Givetvis små summor för ett större företag eller kommun, men för Arjeplogs del ändå en betydande del av budgeten.
Pengar i form av riktade satsningar är avgörande för hur väl vi ska klara välfärdsuppdraget, men lyhörda och intresserade statsråd som på ett mer varaktigt sätt dessutom också vill bidra till att jämna ut skillnaderna mellan små och stora kommuner är minst lika viktigt.
En sådan person har vi norrbottningar inte minst haft i Ida Karkiainen som i skrivande stund är avgående civilminister i övergångsregeringen.
Jag brukar påstå att vi människor framförallt möter det ”offentliga Sverige” hemma i våra kommuner. Det är där mycket av välfärden produceras, det är där skola och socialtjänst ska fungera och det är där nödvändigheter som rent vatten och snöröjning av gator vintertid ska lösas.
Men vi kan väl konstatera att valrörelser sällan handlar om kommunernas förutsättningar, så också den här gången. Och det må kanske vara. Men då efterfrågar jag som kommunföreträdare desto mer att de samtalen ska ta plats mellan valen.
Även om jag skulle kunna hoppas på att vi får en civilminister som vill förstå och stegvis lösa de här utmaningarna lika väl som Socialdemokraterna i form av Ardalan Shekarabi, Lena Micko och Ida Karkiainen gjort – som sett över utjämningsystemet, riktat pengar till näringslivsutveckling i små kommuner, inrättat en kommunakut och rullat ut flera statliga servicekontor till mindre kommuner – tror jag tyvärr att denne nya minister kommer att ha det svårare att få med sig övriga regeringen på de åtgärder som kommer att behövas.