Detta är min nittonde krönika i NSD och samtidigt den sista som jag skriver från min nuvarande bostad i Luleå.
Tiden har kommit för en ny början, men inte för ett avslut.
Mycket har hänt sedan jag skrev min förra krönika i början av maj. Då hade jag precis gjort sönder mitt finger i en olycka på min arbetsplats. Då visste jag inte att jag redan efter en vecka, skulle lyckas med konststycket att snubbla under en lunchpromenad på Ormberget. Gick inte så bra, hälsenan gav med sig. Gips i början, plaststövel under sommaren. Inget bad, inga hjortronmyrar, inga skogspromenader. Mycket annorlunda.
Nu går jag på foten och har börjat träna upp benet. Skönt.
Parallellt med skadorna, har jag tillbringat kvällar och helger med att packa. Sedan många år har jag arbetat med basen i Stockholm och med arbetsområde Sverige. Hemma har dock alltid varit Norrbotten. Nu är det dags att skapa en ny verklighet.
I mitten av september så tillträder jag en gård på södra Gotland som på sikt ska bli mitt nya hem.
Det är ett stort steg att etablera ett nytt hem, med egen skog, strand och åkermark. Inte för att jag ska bli jordbrukare, den förmågan har jag inte. Men att lära känna något nytt, ska bli spännande.
Samtidigt lämnar jag inte Norrbotten, mitt hemlän. Jag bor kvar i Luleå, om än i mindre skala. Den region som vi bor i, är min. Fjäll, skog och hav. Älvdalarnas bördiga marker. Våra kulturer: den samiska, finska och svenska som genom lång samvaro påverkat varandra. Samvaro – men också konflikter.
Just nu pågår en fantastisk utveckling inom näringslivet med etableringen av en fossilfri ståltillverkning. Något som denna planet verkligen behöver.
Varje insats som kan göras för att minska vårt fotavtryck, behövs. Vi har sett en sommar fylld med allvarliga väderfenomen runt om i världen. Skyfall, värmeböljor, orkaner som den som precis återigen drabbar kusterna runt södra delen av USA. Att vårt län, Norrbotten, blir den plats där vi i skala börjar på ett nytt spår i industriell produktion, är stort!
Jag brukar i mina krönikor lyfta frågan om var idén om det nya samhället finns. Vi rör oss in i ett valår, som sannolikt kommer att se annorlunda ut. Våra utmaningar finns kvar, men har kompletterats med livet efter pandemin. Eller kanske då pandemin fått en annan form. För den nya sjukdomen, COVID19, kommer att finnas kvar.
Jag ser fram mot samtalet om vart vi vill föra vårt samhälle!