På den senaste LO-kongressen, liksom på Socialdemokraternas partikongress, fanns ett tydligt tryck för reformer som leder till en jämlik tandhälsa. Men att tro att man ordentligt kan minska ojämlikheten i tandhälsa och samtidigt hålla sig inom befintliga statsbudgetramar är i bästa fall naivt.
Vad som behövs är en genomtänkt och konkret reformplan, där tandvården steg för steg integreras i hälso- och sjukvården.
Ett viktigt skäl till att klasskillnaderna i tandhälsa består är att många drar sig för att uppsöka tandvården av rädsla för de kostnader som detta kan leda till.
Därför måste högkostnadsskyddet förbättras på ett genomgripande sätt. Dagens ”självrisk” på drygt 3000 kr/år är en allt för hög tröskel för dem som har knappa ekonomiska resurser.
Klasskillnaderna riskerar dessutom, så som den offentliga tandvårdsutredaren Veronica Palm varnat för, att öka i takt med att ojämlikheten i samhället ökar. Veronica Palms utredning (SOU 2021:8) har räknat ut att ”ett statligt högkostnadsskydd i nivå med övrig hälso- och sjukvård (i dag 1.150 kronor) skulle kräva att staten lägger ytterligare mellan 6 och 7 miljarder kronor per år på tandvårdssubventioner, utan hänsyn till dynamiska effekter”.
Det handlar alltså inte ens om hälften av vad RUT- och ROT-avdragen kostar statskassan. Dessa siffror kan dessutom jämföras med sänkningen av skattekvoten (skatternas andel av BNP) sedan millennieskiftet. Denna summa landar på ca 300 miljarder/år enligt regeringens jämlikhetsutredare Per Molander (SOU 2020:46).
Utgångspunkten för en reformering av tandvårdssystemet bör vara att tänderna faktiskt är en del av kroppen. Men vi får samtidigt inte glömma bort att tandvården idag är en relativt oreglerad marknad med många vinstdrivande aktörer och hög lönsamhet.
Palms utredning visar exempelvis att rörelsemarginalen år 2019 för privata tandvårdsföretag låg på 12,7 procent, vilket kan jämföras med 5,6 procent för de privata företagen inom primärvården och 3,7 procent för privata assistansbolag.
När högkostnadsskyddet förstärks är det därför viktigt att skapa ekonomiska incitament som inte är kostnadsdrivande och som motverkar att vinstdrivna aktörer överdebiterar i takt med en ökad subventionsgrad. Den i princip fria prissättningen gör att såväl Folktandvården som privata vårdgivare kan välja hur mycket de vill ta betalt av sina patienter.
Därför behöver en effektivare kontroll än dagens införas. Tandvårdsmarknaden behöver regleras betydligt hårdare än vad Palms utredning föreslagit.
Socialdemokratin måste våga spänna sin socialreformistiska båge och sikta in sig på de mekanismer som skapar en ojämlik tandhälsa. I sitt förstamaj-tal för snart 16 år sedan sade Göran Persson att nästa stora reformområde för socialdemokratin är att skapa en solidarisk tandvårdsförsäkring som är till för alla.
Det är onekligen dags att gå från ord till handling. Ska vi få en mer jämlik tandhälsa krävs mer än luftig talarstolsretorik.