Det är svårt att prata om något annat idag än om Rysslands olagliga, oprovocerade och oförlåtliga invasion av Ukraina. Jag vaknade morgonen torsdagen den 24 februari och blev inte bara förtvivlad – utan även förbannad. Därutöver fast beslutsam att vi måste göra allt vi kan för att hjälpa Ukrainas folk.
Jag känner igen känslan och tänker tillbaka på 2015 när vi såg skildringar av barnen som fallit offer för krigets fasor i ett sönderbombat Aleppo.
Nu ser vi skildringar från Ukraina. Det är jobbigt att ta in bilderna, men jag tvingar mig själv. För det är vår plikt att bära vittnesmål vidare.
När media några dagar efter Rysslands invasion rapporterade om den bleka och blodiga sexåriga flickan i enhörningspyjamas som fördes i ilfart in på akuten i Mariupol och hennes mamma som skriker skräckslaget – då brast jag.
Jag har också en sexåring som älskar sin pyjamas med glada enhörningar på. Det hade kunnat vara vi. Men livets lotteri gjorde att jag föddes i Sverige år 1988.
Jag växte upp på en gård vid Torneälven med utsikt mot Finland. Längs hela älven fanns spår av andra världskriget med gamla värn och skyddsbarriärer. Som barn gick jag ofta ner och nyfiket undersökte värnet nedanför vårt hus och föreställde mig hur det var förr i tiden.
Nu är värnet borttaget. Under hela min uppväxt har jag varit med om nedrustningspolitik. Regementen lades ner, värnplikten avskaffades och den civila beredskapen tynade bort.
Det är lätt att vara efterklok, men vi måste minnas att det var svårt att försvara stora beredskapskostnader när omvärldsläget kändes någorlunda tryggt.
Nu är läget annorlunda och jag är glad att vi sedan flera år tillbaka gjort historiska satsningar på att stärka Sveriges försvar.
Men att bygga militär förmåga tar tid, och omfattar inte bara myndigheten Försvarsmakten – militär förmåga innefattar också det civila samhället med kommuner, regioner, näringsliv och inte minst våra frivilligorganisationer.
En god beredskap inkluderar hela samhället. Som civilminister har mitt fokus den senaste tiden varit just beredskapsfrågor. Jag har besökt länsstyrelser, haft regelbundna avstämningar med landshövdingarna, träffat alla kommuner och regioner och jag har tagit del av det arbete våra fantastiska föreningar och frivilliga gör med att ge trygghet till ukrainare som flytt till Sverige.
Vi har ett starkt samhälle. Det gör mig stolt. Vi ska göra det ännu starkare och fortsätta göra allt vi kan för att markera mot den ryska statsledningen och för att stötta Ukraina.