Vi närmar oss nu den hetaste perioden i avtalsrörelsen.
Det är märkligt hur defensiva arbetsgivarparten är. Var är alla arbetsgivarekonomer? Med några få undantag lyser de med sin frånvaro när den ekonomiska krisen diskuteras. Det är ju inte särskilt opportunt att lägga fram förslag om sänka lägstalöner, snåla lönehöjningar och försämrade villkor i allmänhet när krisvintern nu följs av en krisvår.
Men de måste fram i ljuset. För svenska företag går bra. Lönsamheten är hög, vinstandelen högre än på decennier.
Vad betyder det? Jo, att företagens ägare lägger beslag på större delen av de värden som skapas i företagen. Värden som i stället borde läggas på lön.
Det är därför LO:s lönekrav är så pass höga som de ändå är i ett historiskt perspektiv.
Det talas ofta om att de fackliga organisationerna är viktiga makthavare i samband med avtalsrörelser. Det är vi, i kraft av våra organisationer. Att vi sitter på det viktiga konfliktvapnet. Att vi tack vare medlemmar på tusentals företag över hela landet och i alla sektorer kan sätta kraft bakom våra krav. Att vi inte kommer ge oss med något mindre än vad vi gemensamt kommit överens om.
Men vilka är det egentligen som sitter på makten? I slutändan är det naturligtvis de som sitter på pengarna. Arbetsgivarna.
Jag vill se dem förklara för butiksbiträdet som inte kan gå på bio med sitt barn på sportlovet, för städaren som slutat med grönsaker, för målaren som fått ökade boendekostnader med flera tusenlappar. För arbetarfamiljen som innan krisen hade 5 000 över varje månad men nu går back 6 500 kronor.
Förklara för dem att pengarna är slut, att de höga vinsterna inte kan gå till att höja lönen för de som skapar vinsterna, alltså de anställda.
Jag är stolt över att vi på den fackliga sidan tar ansvar för att dämpa inflationen. Med det gör vi inte utan krav på motprestationer. Ansvar är något man delar.
Jag vill nu se ansvarstagande arbetsgivare. Som tar ansvar för att inte döda köpkraften hos vanligt folk genom snåla lönebud. Vanligt folk måste ha råd att köpa de varor och tjänster som produceras i företagen.
För det är vanligt folk som håller denna ekonomi uppe. Det är inte miljonärerna och börsklipparna som får hjulen att snurra. De är för få för att kunna bidra med den konsumtion som behövs för att tillväxten inte ska rasa ihop. De får gärna hjälpa till med mer skatteintäkter för att finansiera välfärden. Men när vanligt folk får vända på kronor och ören för att ens kunna hantera vardagsutgifterna behövs ordentliga lönelyft.