Intervjun med Barbara Engström i DN har slagit ned som en bomb i skoldebatten. Intervjun har lett till en rad olika krönikor och debattartiklar, skoltwitter har kokat över och återigen är fokus på avarten med att vi använder svenska skattemedel till att göda rovkapitalister framför att säkerställa våra barns utbildning.
Barbara Engström, grundare av Internationella engelska skolan (IES), har blivit miljardär tack vare Sveriges världsunika system att tillåta närmast fri etablering av skolor. En marknad har byggts upp där mer eller mindre seriösa aktörer skummar skattemedel från hårt pressade kommunala budgetar.
Och bara för att ha det sagt, det är inte de små aktörerna som är problemet, och det finns många seriösa privatägda och skattefinansierade skolor.
Problemet är inte enskilda aktörer utan systemet. De borgerliga partierna har skapat ett monster där stora kapitalintressen sitter vid styråran och där vi idag har nått den utvecklingen att svenska elever och skolor är en vara bland andra för internationella riskkapitalbolag.
Det är där Barbara Engström kommer in. Hon sålde sin skapelse IES till riskkapitalbolag och blev miljardär, på våra skattepengar, pengar som var avsedda för våra barns rätt till en utbildning av hög kvalitet.
Hela systemet har lett till fler avarter än att de ”bara” dränerar den kommunala skolan. Exempelvis betygsinflation, det vill säga glädjebetyg. När elever och föräldrar blivit kunder är betygen en garant för att hålla dem nöjda, vilken kunskap eleverna är rustade med när de lämnar grundskolan eller gymnasiet är sekundärt i det sammanhanget.
Ett annat exempel är sållning av elever med köer och andra mer eller mindre kreativa sätt att göra sig av med elever som kräver mer undervisning och stöd än vad affärsmodellen klarar av.
Affärsmodellen vilar nämligen på att skolorna har en hög grad av elever från studievana hem, där föräldrarna kan stötta upp och hjälpa till hemma med studierna. För, inte oväntat, har friskolor generellt sett lägre lärartäthet och även lägre löner. Det kräver att eleverna arbetar mer självständigt om de ska nå målen.
Barbara Engström framträder nästan som en serietidningsskurk, maktfullkomlig och så överdriven att det nästan blir komiskt. Men man sväljer leendet när man minns vilka intressen hon företräder och att hon använder sina miljoner för att bevara ett sjukt system.