När jag läste ekonomisk historia vid universitetet i slutet av 1990-talet skrev jag en C-uppsats om gruvstrejken i Malmfälten 1969/70. Jag samlade in en massa statistik för att se om det fanns något intressant mönster.
En siffra som stack ut rörde antalet svåra olyckor som ledde till invaliditet eller till omplacering till annat arbete. Jämförs året när strejken bröt (1969 ) med året efter (1971) skedde en drastisk minskning. Olycksfallssiffran minskade med 95 procent. Även antalet dödsolyckor minskade högst märkbart.
Statistiken förvånade mig knappast. Snarare bekräftade siffrorna det som mina släktingar pratat om under min uppväxt. När ackordslönen ersattes av månadslön och LKAB:s toppstyrda tidsstudiesystem (Universal Maintenance Standards, UMS) fasades ut blev arbetsförhållandena och produktionstakten rimligare. Arbetsmiljön förbättrades.
Insikten om att ohälsa och sjukfrånvaro är tätt sammankopplade med förhållandena i arbetslivet är något som de flesta av oss som är uppvuxna i ett arbetarhem bär med oss.
Idag har det gått drygt 25 år sedan jag skrev den där uppsatsen om gruvstrejken. Mycket har förändrats.
Det senaste året har jag skrivit på en bok om välfärdspolitiken i allmänhet och sjukförsäkringen i synnerhet. Men också idag är det statistiska mönstret tydligt.
Dödsolyckorna i arbetslivet ökar återigen. Hittills i år ligger dödssiffran på 39 människor. Det är 10 fler än vid samma tid förra året och 16 fler än oktobersiffran för 2020.
Samtidigt kan vi se skillnader i statistiken när vi jämför sjukfrånvaro och ohälsa över tid. Idag är det framför allt kvinnor i lågavlönade serviceyrken och i välfärdssektorn som pressas så hårt att de blir sjuka. Mellan 60 till 70 procent av de långtidssjukskrivna är kvinnor. LKAB:s UMS har ersatts av välfärdssektorns NPM, New Public Management.
Synsättet bakom bokstavskombinationerna är dock densamma: löntagaren ses som en vara som det gäller att pressa ut så mycket produktivitet ur som möjligt.
Tidsstudiemännen har ersatts av digital kontroll. Men dagens minutstyrning i exempelvis äldreomsorgen har skrämmande likheter med det som LKAB:s gruvarbetare utsattes för i slutet av 1960-talet.
Precis som då som nu handlar ohälsa och sjukfrånvaro ofta om makten och takten i arbetslivet. Mönstret känns igen.
”Vi är ej maskiner!” stod det på plakatet som bars längst fram i demonstrationståget som slingrade sig fram längs Kirunas gator den där kalla vintern för snart 55 år sedan.
Kanske är det dags att plocka fram det där plakatet igen?