Det fanns en tid innan min farmors mor (Momma) och farmors far (Fari), sedan var det farmor och farfar, mormor och morfar, mor och far och våra barn- och barnbarn.
Vi som vuxit upp här i vår vackra kommun i många generationer, som känner till stigar, vägar, berg och fjäll. Stenar, bäckar och älvar. Fiskarnas lekplatser och djurens stråk. Möten i naturen med kompisar och andra bybor, en lägereld med kaffepannan puttrandes. Det perfekta kastet vid ett bakvatten i Vittangiälven, halstrad fisk vid elden. Skidåkning i Varggropen, Lombolo och Matojärvi, utförsåkning i Riksgränsen i djupsnön nedför Branten eller Uffes vägg. Morgonskidåkning innan jobbet i Luossabacken, eller ett träningspass upp mot Ädnamvaara.
Visst är det så vi vill att det fortsatt ska vara? Hänsyn till varandra och till vår natur, är och har varit förutsättningar för oss för att kunna leva och verka i samexistens. Vi vet att det går, för så har det varit.
Åsikter finns om hur bra staten förvaltat jakt och fiske frågor, men hittills har det fungerat rätt väl, med undantag från när den sk ”fria jakten” infördes 1993. Fjällen exploderade då av jägare från jordens alla hörn vilket skapade konflikter som ingen av oss ville ha.
För att undvika framtida konflikter borde lokalbefolkningen via jakt- och fiskeföreningar tillsammans med kommunen, rennäringen, besöksnäringen få inflytande över hur förvaltningen av jakt och fiske kan bedrivas på ett hållbart sätt.
Vi har levt tillsammans under lång tid, vi kan lösa utmaningarna om vi bara får möjligheter.
Ursäkta mina brister i juridik, men jag väljer att tycka. Urfolksrätten är viktig att respektera men det är dags att lyfta fram begreppet nufolksrätten, d v s rättigheter för oss som bor här uppe nu.
Det finns orättvisor i direktiven till den pågående renmarksutredningen som bland annat inte tar hänsyn till vilka rättigheter vi ortsbor borde ha enligt urminneshävd. Det kanske inte är renmarkskommitténs uppdrag, men inga nya direktiv från regeringen har kommit. Så varför inte lyfta lokal förvaltning enligt ovan?
Slutligen: De ekonomiska utmaningar i vår kommun är tuff på grund av inflation, ökade pensionskostnader och ökade räntor. Kostnaderna ökar med drygt 100 miljoner jämfört med förra året.
Regeringen sänker samtidigt stödet till kommuner och regioner för att samla i ladorna inför kommande skattesänkningar för de som har mest och det är vi som får ta smällen. Men våra politiska prioriteringar för kommunen står fast för skola, vård och omsorg.
Vi kommer att ta vårt ansvar, trots bristande ansvar från regeringen.
Tack för ordet!