I en krönika publicerad strax efter höstens val konstaterade jag hur viktiga våra civilministrar är för välfärdens utveckling. Jag berättade om hur våra S-statsråd i form av exempelvis Ida Karkiainen och Ardalan Shekarabi drivit på för att lösa de utmaningar kommunerna möter.
För att nämna något påbörjade de arbetet för att utlokalisera statliga myndigheter från Stockholm, de satte av pengar till näringslivsutveckling i små kommuner och inrättade statliga servicekontor på många håll.
Mycket arbete återstår, men ärmarna kavlades upp, man reste runt i landet för att förstå utmaningarna och tog sig tid att analysera dessa.
I krönikan konstaterade jag även hur viktigt det skulle vara att nästa civilminister, vem det än skulle bli, tar stafettpinnen vidare. Numera vet vi att det är Kristdemokraterna som fått ministerportföljen med ansvaret för samarbetet mellan kommuner, regioner och stat.
Som företrädare för en befolkningsmässigt liten kommun ser jag att det finns några centrala frågor högerregeringen behöver möta.
Det första, utöka resurserna till välfärden. Kommunerna varnar för kostnadsökningarna och Sveriges kommuner och regioner begärde 20 miljarder i tillskott under 2023. Detta mötte Kristerssons regering med sex miljarder.
Om regeringen inte höjer ambitionsnivån kommer detta snabbt få stora negativa konsekvenser på människors vardag. Kvaliteten i vår gemensamma välfärd kommer att sänkas och det kommer bli än svårare att rekrytera personal till allt från skola till omsorg.
Det andra som är särskilt angeläget att ta vidare är en utveckling av det kommunala utjämningsystemet, alltså systemet som syftar till att jämna ut de ekonomiska förutsättningarna i landets kommuner genom att kompensera för sådant som är svårt för kommunerna att påverka på egen hand - som socioekonomi och geografi.
En utredning pågår och regeringen måste vara redo att ta goda förslag vidare.
Det tredje som är angeläget för många kommuner är mer differentierad och anpassad lagstiftning. Sverige är ett avlångt land med skilda förutsättningar från norr till söder, och det bevisas gång på gång att lagar och regleringar som bygger på ”one size fits all” slår snett.
Ett exempel är strandskyddet. Syftet är gott, allmänhetens tillgång till friluftsliv och skyddet av känslig natur ska värnas. Men att ha samma krav i säg Stockholm där invånarna har tillgång till 0,2 meter strandlinje per person kontra Arjeplogs sju kilometer per person blir fel. Ibland blir just olikhet nyckeln till mer jämställda villkor.
Erik Slottner, som statsrådet heter, har mycket att göra.