Nu går vi i Facken inom industrin in i en utmanande avtalsrörelse. Vi ska förhandla med arbetsgivarna om löner och arbetsvillkor – i en omvärld som verkligen sätter oss på prov.
Ryssland krigar i Ukraina. Effekterna av pandemin känns fortfarande av. Energi- och bränslepriserna stiger – vilket inte direkt gynnar industrin.
Samtidigt finns det ljusglimtar. Än så länge går den svenska industrin bra. Orderböckerna är fulla. Det finns inga skäl att öka vinsterna ytterligare på lönernas bekostnad.
Därför växlar vi upp våra lönekrav – till 4,4 procent. Vi kräver även en särskild satsning på lägstalönerna och fortsatta avsättningar till deltidspensionen.
Arbetsgivarna kommer så klart att säga att molnen på horisonten är ovanligt mörka och hotande – det hör till spelet mellan parterna i en avtalsrörelse.
Men vi vet att utgångsläget för den svenska industrin är gott. Vi är världsledande i den gröna omställningen. Nyetableringar och stora investeringar pågår i hela landet – här i Norrbotten pågår rentav en klimatsmart industriell revolution.
Så vi i facket kommer inte att hålla igen! Vi kommer att plocka ut de löneökningar som är möjliga. Varenda krona som arbetsgivarna kan betala. 4,4 procent är faktiskt det högsta lönekravet i Industriavtalets historia.
I det här utmanande läget är det extra bra att vi har fått en LO-samordning på plats. Alla LO-förbund utom Transport har enats om att industrin sätter normen för löneökningarna – och att kräva en kombination av en låglönesatsning och en höjning av lägstalönerna.
Det är en bra utgångspunkt för avtalsrörelsen. För tillsammans är vi starka.
Maten blir dyrare. Att tanka bilen blir dyrare. Och det blir dyrare att värma upp huset. När inflationen stiger är det naturligt att vilja att lönerna ska höjas i samma eller snabbare takt.
Men effekten skulle bli den motsatta. Om vi skulle kräva löneökningar som kompenserade för inflationen skulle räntan höjas ännu mer. Då skulle det bli ännu dyrare att leva – och lönernas värde skulle fortsätta att minska.
Dessutom skulle det riskera våra jobb – eftersom prisökningar gör att industrin får svårare att exportera.
Vi kan alltså inte låta inflationen styra våra lönekrav, för då skjuter vi oss själva i foten. Det handlar inte om något missriktad ansvarstagande för företag och aktieägare. Det handlar om att försvara våra jobb och löner. Det är ren och skär självbevarelsedrift.
Vi ska kräva vad vi förtjänar. Men vi ska inte göra det på ett sätt som skadar oss.