Det svenska Barentssamarbetet är inte politiskt prioriterat, har för små resurser, är felorganiserat och lider av att socialdemokratins internationella arbete försvagats.
Gorbatjovs Murmansktal 1987 öppnade för avmilitarisering och minskade delningslinjer.
Utrikesminister Sten Andersson som påverkats av Thorvald Stoltenberg, Barentssamarbetets fader, föreslog nordsvenska län och kommuner att skaffa sig partner i nordvästra Ryssland.
Jag övertygade Andersson att resa till Kiruna hösten 1993 för att demonstrera socialdemokratins intresse.
Anna Lindh har varit den mest engagerade utrikesministern för samarbetet, men hon bromsades av politruker inom egna departementet.
Och Sten Anderssons entusiasm flagnade. ”Varför kommer ingenting ut av det?”, sa han.
I Sverige har ett skärpt tänkande saknats om att samarbetet främst bör ske utifrån civilsamhället.
Ett ”Barentscenter”, att förse länsstyrelsen med en eller annan handläggare ytterligare, kan naturligtvis behövas, men skulle knappast ge ett kvalitativt lyft.
I norska Kirkenes som håller internationella och norska Barentsekretariaten finns ett Barentsinstitut som tankesmedja och för att främja samarbetet nerifrån-upp i samarbete med Tromsö universitet . I Rovaniemi fyller Arctic Centre i Rovaniemi i samarbete med Lapplands universitet motsvarande roll.
I Sverige har en liknande satsning torpederats. Följdriktigt har svenska Barentsverksamheten stagnerat.
Luleå har inte gjort sitt. Kanske är det dags att ge Haparanda, som i Sverige visat störst intresse för Barents, förstärkta resurser. Där finns redan Sverigefinska folkhögskolan, Haparanda-Torneåsamarbetet, Barents Road projektet och de årliga av Ingvar Kamprad sponsrade Barents Reunionkonferenserna.
Varför inte också ett främjandeinstitut för civilsamhällets samarbete knutet till folkhögskolan och kopplat till universiteten i Luleå och Umeå?
Bra exempel finns som Barents historiebok, ännu bara på engelska, med Lars Elenius som redaktör. Barents pressnätverk borde stödjas bättre och inte som nu stjälpas med byråkratiska krav. Kvinnorna skulle kunna gå i täten, men deras samarbete har stannat vid munväder. Och när får länsstyrelsen fram en årlig rapport om vad som görs och inte görs för att kommunicera med journalister, aktörer och allmänheten och öka intresset?
Svenska Barentsinsatserna är i akut behov av omorganisering och nystart 23 år efter starten av samarbetet i norska Kirkenes.