När man tar ett steg bort från arbetsplatsens vardagliga rutiner flyger ofta tanken lite friare. Så har det varit för mig den senaste tiden, när jag jobbat med ett bokprojekt åt Dagens Arena. De grundläggande frågorna om min egen utredarroll men också om LO:s framtida uppgift har trängt sig på.
Inte minst handlar det om relationen mellan LO och Socialdemokraterna.
Detta är en relation som blivit extra sårig av det parlamentariska läget och hur S-ledningen valt att navigera under de senaste mandatperioderna. Både S och LO har satts under ett hårt tryck att anpassa sig till långtgående nyliberala krav från Centerpartiet, som i praktiken utvecklats till arbetsgivarorganisationen Almegas politiska gren.
Slitningarna och konflikterna har handlat om privatiseringen av Arbetsförmedlingen, marknadshyror och arbetsrätten, men också om den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken.
Att det gnisslar i relationerna inom arbetarrörelsen är inget nytt. Jag som blev politiskt intresserad i slutet av 1970-talet minns det som kallades för ”rosornas krig”. Men jag minns också en diskussion vid en facklig kurs för bara några år sedan.
”LO får inte bli ett förvuxet SSU!” , var den entydiga slutsatsen den gången. Ett flertal gånger har jag även hört fackligt aktiva citera Ernst Wigforss ord från 1:a maj 1962: ”Man tycks glömma att fackföreningarna kommit till som kamporganisationer och alltjämt så förblir.”
Gunnar Nilsson, som var LO-ordförande när jag gick med i arbetarrörelsen, formulerade sig så här: ”Jag vill nog påstå att LO är eller i vart fall måste vara offensiva. Den som bara bedriver någon slags uppehållande försvar attraherar inte människor och får heller inte något inflytande. I den mån man blandar ihop sina uppgifter blir det alltid besvär. LO är inte en politisk organisation utan en intresseorganisation”.
I dessa ord ligger en insikt om behovet av att värna den fackliga integriteten och vara tydlig med vilka man företräder. Men ett framgångsrikt påverkansarbete kräver också en förmåga att samverka med andra. I LO:s fall handlar om att söka efter sammanfallande intressen och bygga allianser, i första hand med andra folkrörelser och akademikernas och tjänstemännens fackliga organisationer.
På den senaste LO-kongressen beslutades att till kongressen 2024 göra en ”bred översyn av LO:s roll som part på arbetsmarknaden, som samordnare av förbunden och som samlande kraft för den fackliga delen av arbetarrörelsen”.
Vi är nog många som vill se en orädd och saklig diskussion om detta inför nästa LO-kongress.