Krigets fasor drabbar oss alla. Känslomässigt, men också i plånboken. Kraftigt höjda bränslepriser drabbar inte bara de som är beroende av bilen, utan även i nästa steg i form av höjda matpriser och ökade priser i kollektivtrafiken.
Kriget gör hela ekonomin osäker. Vår värld är just nu väldigt osäker.
Det vi hemma i Sverige drabbas av är av en helt annan kaliber än våra ukrainska kamrater. De bombas och tvingas fly sina hem, vi får djupare hål i plånböckerna. Men mycket går igen.
Förra veckan uppmärksammade vi internationella kvinnodagen. Samtidigt som vi möts av bilderna på kvinnor som flyr med sina barn och ryska bombningar av förlossningsavdelningar tvingas vi konstatera att ojämställdheten lever kvar även på hemmaplan.
Under lång tid har LO uppmärksammat de genomgripande orättvisor som råder på svensk arbetsmarknad. Kvinnor tjänar mindre än män. Mycket mindre. En kvinna i ett arbetaryrke tjänar 22 000 kronor mindre per månad än en man i ett tjänstemannayrke när man räknar de faktiska kronorna som hamnar i plånboken.
Hur kan vi tillåta detta? Ja, frågan är retorisk och den har ett enkelt svar. För att vi inte tar tag i de strukturella orättvisorna. Fortfarande tar kvinnor den absolut största delen av föräldraledigheten, och vi tillåter det fortgå. Fortfarande tar kvinnor det största ansvaret för familjen även när de börjar jobba. Det rör sig om vabbande och att gå ner i arbetstid för att hinna med.
Priset betalas av kvinnorna. I form av lägre lön och lägre pension.
Vi tillåter det fortsätta därför att yrken där kvinnor arbetar tillåts vara undervärderade kontra yrken där män arbetar. Vi tillåter det därför att löneklyftorna tillåts öka mellan arbetaryrken och tjänstemannayrken.
Pandemin har också inneburit att tjänstemän fått ökad flexibilitet, medan arbetares arbetsvillkor fortfarande är hårt styrda. Om utvecklingen fortsätter så här kommer ojämställdheten att öka, och arbetarkvinnor falla efter ytterligare.
Detta är inga naturlagar, det är konsekvens av politiska beslut, eller på avsaknad av politiska beslut. Ett tungt ansvar ligger även på arbetsmarknadens parter, alltså även facket.
Som LO:s ordförande lovar jag att fortsätta ta kampen för jämställda löner och kvinnors villkor på arbetsmarknaden.
På samma sätt kan kriget stoppas, och världsfrånvända män störtas. När kvinnor i Sverige höjer sin röst för jämställdhet i arbetslivet höjer kvinnor i Ukraina rösterna för demokrati, fred och frihet.
Kampen är densamma, och vi hör ihop.