Det är konstiga tider som vi lever i. Snart har det gått ett år sedan de första signalerna om ett nytt coronavirus kom från Kina.
Vi vet alla hur det gick sen. En ny sjukdom, covid-19, började sprida sig. En sjukdom som ingen riktigt visste hur den skulle hanteras och som kom att förändra så mycket i våra samhällen. Påverkan på allas våra dagliga liv, för en del svår sjukdom och död. En svår påfrestning för vård och omsorg som kämpade med brister på utrustning, oklara rutiner och behandlingsmetoder.
Sedan blev det litet lättare och vi slappnade av för att nu gått in i ett skede med kraftigt ökande smittspridning, nya restriktioner och nya förhållningsregler.
Vi har lärt oss mycket under detta år. Vården har fått ny kunskap om sjukdomen och lärt sig att hantera den. Vi har fått tillgång till nya redskap. Många av oss har lärt oss att hålla distans och jobba mer hemifrån.
Men har vi lärt oss att hålla ut och hålla i? Klarar vi den stora påfrestning som det innebär att skärma av oss mot våra nära och kära, mot våra medmänniskor?
Tekniken är fantastisk, men när den måste ersätta normala mänskliga kontakter – vad händer i oss då?
Smittspridningen ökar som snabbast bland ungdomar i gymnasieåldern och unga vuxna. Kanske inte så konstigt, men samtidigt ett stort orostecken.
Att unga vill träffas och hänga är inget nytt. Det nya är om man blir smittspridare och riskerar att sprida sjukdomen vidare till äldre som genom det måste tas om hand av en redan ansträngd vård.
I våras citerade jag i en krönika Franklin Delano Roosevelts kända uttalande om att ”det enda vi behöver vara rädda för, är rädslan i sig själv”.
Jag tror fortfarande att det är så. I längden är vårt samhälle robust och uthålligt, även om vi har sett tydliga exempel på de negativa effekterna av att ”kasta ut barnet med badvattnet” när vi avvecklade vårt militära och civila försvar (nå, nästan i alla fall).
Vi kommer att ta oss genom detta, men kostnaden både mänskligt och ekonomiskt kommer att vara stor. Inte minst för de som är unga idag, som slutat gymnasiet men som av ett eller annat skäl inte vill gå vidare till universitet eller annan högre utbildning. De som inte kommer ut på arbetsmarknaden och tappar viktiga år.
Nu har jag skrivit en hel krönika utan att ens beröra det amerikanska presidentvalet. Den stora charaden.
Jag är glad att det amerikanska folket så tydligt har talat för att byta ledning och nuvarande presidents sprattel för att få det att se ut som att han inte förlorat, är mer patetiskt än oroväckande.