Den nya vårbudgeten som högerregeringen, med hjälp av Sverigedemokraterna, presenterade förra veckan kommer inte minska de ökande köerna utanför hjälporganisationerna.
Den innehåller inte en plan för att möta krisen och bygga Sverige starkare. Den tar inte bort oron för barn som äter mer på måndagar och fredagar för att det inte är lika säkert att de får mat hemma. Den lämnar en med en enda känsla, övergivenhet.
Vad betyder den nya budgeten då? Jo, att de har ångrat sig.
Regeringen skar ned 1,5 miljarder kronor i arbetsmarknadspolitiken i höstas trots att allting pekade på att vi gick mot en lågkonjunktur. Och när regeringen nu tillför 50 miljoner till arbetsförmedlingen, då visar det sig att det finansieras av ytterligare neddragningar på arbetsmarknadspolitiken. Regeringen skar även ned 1,8 miljarder kronor på utbildning och omställning i höstas.
Nu lägger de tillbaka ungefär en fjärdedel, i praktiken handlar det alltså fortfarande om en nedskärning. Men ändå är rubrikerna ”vuxenutbildningen en av tre vinnare i regeringens budget”, hur kan det vara så?
Medan världen håller på att återhämta sig från de ekonomiska konsekvenserna av Putins invasion av Ukraina, skyhöga elpriser och Covid-19 så blir det bara tydligare och tydligare att det inte går att fortsätta med en individualistisk välfärdspolitik.
Det går inte låta varje person klara sig själv och hoppas på att marknaden ska lösa allting. Nu är det viktigare än någonsin, i denna lågkonjunktur, att anamma socialdemokratiska värderingar. Vi måste prioritera samhällets välfärd i stället för välmående för de rika få
Socialdemokratisk politik spelar en kritisk roll för att minska de negativa effekterna av en lågkonjunktur. Exempelvis så är frågor om ökat statsbidrag till kommuner samt regioner, billiga boenden och fler arbetstillfällen en garant för att samhället har tillgång till de resurser vi behöver för att vara hälsosamma och trygga.
På det här sättet minskar man bördan av de ekonomiska nackdelarna och de sprids ut över invånarna i stället för att drabba de mest utsatta.
Till syvende och sist är det folket som betalar priset. Det är vi som får fatta tuffa beslut om personal, möta en urholkad välfärd och som får gå omkring med ångest i magen för att barnens välmående bortprioriteras. Det är inte Elisabeth Svantesson som möter detta, det är du och jag.
Det är alltså viktigare än någonsin att vara sosse under en lågkonjunktur och det är pinsammare än någonsin att föra fram individualistisk högerpolitik