Kommuner och regioner ringer i larmklockorna för drastiska nedskärningar i välfärden när statsstöden inte hänger med i kostnadsökningarna.
Pengabristen märks redan nu i personalminskningar, krav på “effektiviseringar” som inte innebär något annat än att personal ska springa snabbare, hantera större barngrupper eller försämra kvaliteten i verksamheterna.
Pengar saknas inte. Tvärtom satsar regeringen på mångmiljardsänkningar av de rikastes skatter. Något som driver på inflationen, till skillnad på satsningar på välfärden. En inflation som redan betalas av vanligt folk.
Det är slug gammal högerpolitik som genomförs på bred front av Jimmie Åkesson & Co.
När missnöjet över detta märks i opinionen vill regeringens partier rikta blicken åt annat håll. Allt från hastighetsgränser på våra vägar till män utklädda i klänning som läser sagor för barn.
Som en sorts charad debatterar Åkesson och Johan Pehrson de helt aparta frågorna om svenskt medlemskap i EU och EMU. Samtidigt ökar ropen från välfärdsverksamheterna och från familjer som inte klarar mer höjningar av räntor och mat.
Det är regeringen som styr landet. Vakna. Ta tag i de frågor som spelar roll i människors vardag.
Mitt hopp är lågt. För istället fokuserar Åkessons ministär på att ge sig på oppositionen, senast med förslag att förbjuda partier att ha lotterier. Samtidigt drar vinsthungriga spelbolag ner människor i djupt spelmissbruk utan att regeringen lyfter ett finger.
Jag befarar att man också kommer ge sig på de fria fackföreningarna. Vi såg redan inför valrörelsen förslag från SD om att sätta strypkoppel på facken.
En attack mot demokratin och en attack mot arbetarrörelsen.Ett försök att förstöra det som gjort Sverige starkt. Ett försök till system- och värderingsskifte.
Regeringen Reinfeldt lyckades med steg ett, massiva skattesänkningar och upphackade socialförsäkringar som var början till den idag skenande ojämlikheten och den slimmade välfärden.
Nu vill regeringen Åkesson – förlåt Kristersson – genomföra steg två. Direkta attacker på arbetsrörelsens infrastruktur.
Att minska vår förmåga att slå tillbaka.
Jag är orolig, för jag är inte övertygad om att vi är beredda på kraften i detta. Vi spanar efter uppluckring i den mörkblå enhetsfronten, kanske finns nån liberalpartist som fortfarande är liberal? Gömmer det sig någon på den borgerliga sidan som vill värna demokratin?
Tyvärr tycks den tiden vara förbi.
Tiden är istället här för att bygga motstånd och motståndskraft. Att stärka våra folkrörelser inför nästa val. Vila inte!