Inledningsvis vill jag varna känsliga läsare för att ordet ”jag” ofta förekommer i denna text. Jag har nämligen det senaste året, liksom säkerligen många andra, fått anledning att fundera över ”jaget”. 

Varför har jag blivit den jag är och varför tänker jag som jag gör?

Vi tar det från början. Jag växte upp i en, tror jag, ganska vanlig arbetarfamilj i Tornedalen. Mina föräldrar var inte särskilt politiskt aktiva. De tog inte stor plats i det som brukar kallas offentligheten. 

Ibland tyckte jag föräldraskapet var mossigt och gammeldags. Men med växande ålder har jag förstått hur mycket jag färgats av min uppväxt.

Där fanns ett dåligt självförtroende och självtvivel, det som en professor i idéhistoria kallat ”arbetarklassens arvegods”. Ett arv som sannolikt förstärktes av att de fått lära sig att det språk de behärskade bäst, meänkieli, inte var lika mycket värt som det som talades i radio och TV. 

Mina föräldrar ställdes tidigt inför Jantelagens portalparagraf: ”Du ska inte tro att du är något”. Det satt djupt.

Men där fanns också en trotsig envishet, en inre röst, som sade: ”Du är lika mycket värd som alla andra. Inte mer, men heller inte mindre.” 

Med åren förstärktes den inre trotsigheten hos dem och fick allt mer övertaget över Jante.

Jag tror att mina föräldrars växande självförtroende handlade om något som kan kondenseras ner till två meningar: ”Vi är med och bygger landet. Utan arbetare skulle inte samhället fungera.” Så formulerade de sin klasskänsla. 

Det var ett erfarenhetsbaserat synsätt som kom fram när de diskuterade politik och som senare också bekräftats av dagens Coronakris. Utan arbetare stannar Sverige.

Jag inser att vi lever i en tid där denna värdegrund prövas varje dag. Det handlar om solidaritet, att ställa upp för varandra utifrån tanken på allas lika värde och rätt. Det handlar om demokrati, att vara tydlig och inte skämmas för sina uppfattningar men också att ödmjukt lyssna in andras synsätt. 

Coronakrisen har sannerligen synliggjort bristerna i vårt samhälle, men också det som är livskraftigt och värt att föra vidare till nästa generation.

Jag förstår att jag med dessa ord förmodligen utmanat Jantelagens portalparagraf. Om mina föräldrar levt idag skulle de sannolikt ha oroats över att jag tar för mycket plats i offentligheten. Men jag tror ändå att de innerst inne skulle förlåta mig. 

Utan deras trotsiga inre röst skulle jag inte vara den jag är och dessa ord skulle aldrig ha publicerats i det som var deras husorgan.