Mina händer är skinnflådda efter att ha klappat oavbrutet i tre perioder. Halsen gör ont efter att ha sjungit med i ramsor så högt jag kan.
Sittplats har blivit ståplats och tillsammans har alla vi i ishallen skapat något fullständigt magiskt som för alltid kommer att sitta där långt inne i märgen på oss. Något ingen sett eller hört förut. Det är vi som är måttstocken nu. Det är vi som är etta.
Det var så otroligt nära att det här också gällde för vårt lag på isen. 26 år utan guldmedaljer har skapat en förbannelse för Luleås hockeyherrar.
Svart magi omgärdar laget sedan det där guldet och den virvlade in i ishallen i den sjunde och avgörande finalmatchen, gjorde sitt jobb och lämnade efter sig en dunderförkylning hos alla förväntansfulla och guldtörstande på läktarna.
Den närmast ofattbara tomhet som uppstod efteråt hänger fortfarande kvar i våra hostande kroppar.
Den 17 februari 1985 gick jag på min allra första ishockeymatch i Ishallen Delfinen. Trots att Hammarby tog ledningen redan efter 13 sekunder vann Luleå till slut enkelt med 8–1.
Jag var fast från första stund.
Tillsammans har vi sedan dess gått igenom de flesta känslor som finns. Högt och lågt och allt däremellan. SM-guld och målskillnad från kval. Många, långa mörka år där laget med små medel alltid krånglade sig till slutspel för att där direkt bli utslagna direkt. År efter år, nästa år är det vår tur.
Prövningarna som vi supportrar till Luleå Hockey har gått igenom är svåra och till synes oändliga.
Men under slutspelsveckorna hände något med folket i Luleå. Plötsligt infann sig en tro. Det var nu det skulle ske. Efter alla år av vandring i mörkret skulle vi nå fram till det vi alla väntat och längtat efter. Alla tillsammans, gammal som ung, spelare och fans.
Det byggdes upp en inramning utan dess like på läktarna, på stadens gator och torg vibrerade det. Man kunde riktigt ta på stämningen och en hockeybiljett blev plötsligt högvilt. De flesta blev utan och de fyllde istället sporthallen. Två fulla arenor som förberedde sig på guldfesternas guldfest.
Men det gick som det brukar. Förbannelsen är intakt och alla lyckliga som fick biljett till matchen åkte hem besvikna och nedsmittade med elaka förkylningsbaciller. Istället för guldfirande fick alla bäddas ned och försöka komma över den kollektiva depressionen som lamslog hela staden.
Med lite distans till kanske det går att känna stolthet över det vi skapade tillsammans trots att guldet blev till hosta och halsont. Men nästa år, då är det vår tur.