För cirka tio år sedan kom jag i kontakt med en kurdisk tjej som levde under skydd på grund av hot från sin familj. Under ett samtal ställde hon en fråga till mig ”ni i Sverige vet ju vem Fadime var och hur hon levde, tycker du att det har blivit bättre i Sverige för tjejer som Fadime och mig?”.
Den frågan har många gånger dykt upp i mitt huvud sedan dess och svaret till frågan blir alltid att det är bättre på vissa sätt men inte på andra sätt.
Vi har sedan jag fick frågan första gången fått skärpt lagstiftning och ökad kunskap hos yrkesverksamma. Men fortfarande är vi inte i mål, fortfarande är det alldeles för många som utsätts för hedersrelaterat förtryck och våld utan att få rätt hjälp. Jag hade önskat att vi kommit längre.
Riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF) skrev nyligen i en debattartikel att flickor inom hederskulturen förmodligen är den mest utsatta gruppen i Sverige idag med anledning av att de utsätts, eller riskerar att utsättas för, barnäktenskap, oskuldskontroller, könsstympning och extrem kontroll.
Jag håller med GAPF och det är min fasta övertygelse att lagstiftning och kompetens inte är tillräckligt för att hjälpa flickorna. Det krävs också mod, engagemang och vilja.
Jag tänker på en annan ung kvinna jag kommit i kontakt med som sökte hjälp hos en socialtjänst och berättade att hon behövde hjälp och att hon inte kunde bo med sin familj längre. Hon fick till svar att socialtjänsten inte är en bostadsförmedling och att de inte kunde hjälpa henne.
Jag frågade henne om hon berättat att hon riskerade att bli bortgift och hon tittade på mig med ledsna ögon och sa ”nej, dom frågade inte. Dom frågade ju inte ens varför jag inte ville bo med min familj”.
Att inte ställa frågor och därmed inte få hela bilden klar för sig kan i värsta fall riskera en persons liv. Den här kvinnan kunde övertalas att söka hjälp igen och efter att hon gjort det placerades hon i skyddat boende. Hennes liv kunde räddas men myndigheter kan inte lägga hela ansvaret för berättandet på de utsatta, de behöver frågor och förståelse till hjälp i det svåra de går igenom.
Att berätta om utsatthet och utelämna sin familj är ett stort steg att ta och de ska aldrig känna att de är ensamma i det.
Fadime uttryckte en vädjan när hon kort innan sin död höll tal i riksdagen: ”vänd dem inte ryggen” – och jag kommer aldrig att vända de utsatta ryggen.
Jag kommer alltid göra vad jag kan för att de ska få sina rättigheter tillgodosedda och kunna leva sina liv i frihet.