Rehabiliteringskedjan inom sjukförsäkringen som Alliansregeringen genomförde 2008 blev inte bra.
Det av S/MP-regeringen uppsatta målet om i snitt nio sjukdagar per person och år blev inte heller bra.
Berättelserna om sjuka som väntar på cancerbehandling och som efter 180 dagar, mitt i akut sjukdom, tvingas söka jobb utanför sin arbetsgivare har skurit i hjärtat hos oss alla.
Men, mest fel blev det förra året när flera tusen sjuksköterskor, och andra, fick långtids-covid-19 och inte var friska efter 180 dagar. Då säger Rehabiliteringskedjan att de inte längre ska tillbaka till samma arbetsgivare. Istället ska söka sig ifrån sjukvården till det som lite magiskt kallas ”normalt förekommande arbete” och som ingen riktigt vet vad det är.
Att tvinga tusentals vårdanställda bort från vården där det både är brist på vårdpersonal och en extremt ansträngd situation, mitt i en pandemi, tyckte alla var helt fel.
M och KD ville därför ändra den regeln, men bara tillfälligt just i pandemin. Januaripartierna, ville ändra den permanent, till att om ”övervägande skäl” talar för att personen kan återgå i arbete vid 365 dagar ska bedömningen skjutas upp till dess. Det fick de ihop en majoritet för.
Att den sjukskrivna också skulle få reda på vilket jobb som anses vara ”normalt förekommande” i form av att det skulle anges vilket jobb som åsyftades fick de också ihop en majoritet för, även om M, KD och SD, inte tyckte det. Men sedan var det stopp.
Ett annat förslag är att sjukskrivna över 62 år ska få sin arbetsförmåga bedömd mot arbete hos den egna arbetsgivaren, och inte, de sista åren i arbetslivet, behöva söka sig ut till vilken annan arbetsgivare och jobb som helst.
Hur svårt är det att vara för? Det finns en hel drös till av sådana vettiga förslag där oppositionen spjärnar emot.
Det finns kloka, väl utredda förslag, som kan genomföras direkt. Sedan finns det flummigt formulerade synpunkter som absolut inte är utredda.
Just nu hör vi många sådana lösa löften och fromma förhoppningar från oppositionspolitiker som inte orkar ta ställning. Också inom C och L.
Att som politiker inte vara för de kloka färdigutredda förslag som ligger på bordet är att i grunden vara emot en vettig reformering av sjukförsäkringen.
Då är det de som ska sitta med Svarte Petter just nu – varken Alliansregeringen 2008 eller de s-ledda regeringen 2015.