Civilsamhället gör skillnad för många

"Ideellt aktiva räddar liv", skriver Sara Avander, jämställdhetssamordnare på Länsstyrelsen i Norrbotten.

"Ideellt aktiva räddar liv", skriver Sara Avander, jämställdhetssamordnare på Länsstyrelsen i Norrbotten.

"Ideellt aktiva räddar liv", skriver Sara Avander, jämställdhetssamordnare på Länsstyrelsen i Norrbotten.

Foto: NSD Arkiv

Gästkrönika2021-10-07 16:01
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Att hedersrelaterat våld bygger på en kollektiv struktur känner många till, att det oftast finns flera förövare och att det per automatik medför en ökad risk. Den kollektiva strukturen innebär att det finns både uttalade och outtalade regler som gäller alla i gruppen. 

Vi behöver vidga förståelsen och veta att den kollektiva strukturen även omfattar de utsatta och att de kollektiva förväntningarna kan göra att fler personer utgör en risk för de redan utsatta.  

För en tid sedan kom jag i kontakt med en ung kvinna som lever skyddat på grund av utsatthet för hedersrelaterat våld. 

Hon beskrev det vi teoretiskt kallar för kollektiva strukturer såhär: ”Sättet vi lever på är fint, vi är så många och vi håller ihop alltid. Man är aldrig ensam. Men när något händer, som med mig, så blir det helt tomt. Det vänder så snabbt förstår du, alla som var min trygghet är nu farliga och ingen kan finnas för mig längre, även om dom egentligen vill”

Hon berättade för mig om sin släkt, familj och sina vänner. Hon visade bilder från sociala sammanhang fyllda av människor och glädje.

Hon pratade om sina systrar och kvinnliga vänner och sa: ”De förstår mig och de tycker synd om mig. De vill hjälpa mig men de skulle aldrig kunna låta bli att säga var jag finns om de visste om det, för de måste säga det. De måste berätta det, så fungerar vår kultur och jag förstår dem. Så därför säger jag ingenting till dem för jag vill också skydda dem, jag vill inte att de ska behöva berätta för jag vet att de egentligen inte vill men de har inget val. Förstår du? Men jag saknar dom, varje dag”

Hennes berättelse är en av många som symboliserar den ensamhet som personer placerade i skydd lever i. Det långsiktiga stödet är något som både måste prioriteras och utvecklas. Det går inte att med tillräcklig tydlighet påpeka vilken enorm insats civilsamhället gör inom detta område. 

Alla ideellt aktiva som väljer att finnas där för de utsatta under årets alla dagar och dygnets alla timmar. Ni gör skillnad för så många och ni räddar liv. Kan vi tillsammans få ett långsiktigt arbete även på strukturell nivå så kommer det göra verklig skillnad för de utsatta som tvingats bryta upp från hela sin tillvaro. 

Till alla er utsatta, jag vill att ni ska veta att ni aldrig är ensamma även om jag förstår att ensamhet och rädsla är dominerande känslor.

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för att ni ska få ett liv i frihet.