Där jag växte upp var ordet ”CSN-lån” närmast tabu. Bland krigsflyktingar från Balkan var skulder för utbildning sällan ett alternativ. Viktigare var att snabbt bygga upp ett nytt liv, men även spara ihop en buffert att leva på om ens asylansökan skulle nekas.
Många som tog CSN-lån med 90-talets skyhöga ränta varnade andra att inte begå samma misstag, inte minst sina barn. Så här ser det ut än idag, även om räntorna nu är låga. Rädslan för CSN-lån är vanligast bland invandrare och arbetare, vilket inte är så konstigt.
För elever från studieovana hem är avkastningen på utbildning betydligt mer osäker än för elever med akademikerföräldrar. Rädslan för att inte klara studierna är starkare.
Tänk om resultatet av en spänd båge blir en studieskuld på hundratusentals kronor som sedan ska betas av under ett hårt arbetsliv med en låg arbetarlön. Skammen skulle blanda sig med ilska.
Men även om du lyckas med utbildningen betyder det inte per automatik att avkastningen är god. Invandrar- och arbetarungar har generellt sett ett svagare kontaktnät och svårare att få praktik, sommarjobb eller på annat sätt få en fot in på arbetsmarknaden.
Nyutexade med svensk bakgrund som har föräldrar som är företagsledare, advokater eller bankmän är inte lika bekymrade över hur de ska få de första CV-raderna. De möter inte heller diskriminering i jobbsökandet. Tanken på att investera i utbildning genom lån blir inte lika främmande.
Även om jag trotsade mina föräldrar – idag har jag en stor studieskuld – så har jag en förståelse för deras resonemang.
Därför är jag lika förvånad som upprörd över förslaget i höstbudgeten om att chockhöja CSN-räntan. Att det föreslås av en S-ledd regering ökar både min förvåning och upprördhet.
Att införa ett generöst studiestöd för dem som behöver omställning mitt i livet är oerhört välkommet, men jag vänder mig starkt mot idén att finansiera det med höjd CSN-ränta. Grupper ställs mot varandra, men värst är att snedrekryteringen till högre studier, som redan är bekymmersam, bara kommer att öka. Tröskeln till en examen höjs, inte minst för invandrare och arbetare.
En rad studentorganisationer och opinionsbildare – men också Saco och TCO - varnar nu för de ovälkomna effekterna.
Omställningspaketet borde i stället finansieras av höjd kapitalbeskattning, nedtrappat ränteavdrag, en bankskatt, eller varför inte av arbetsgivare som i LAS-förhandlingarna vunnit enklare uppsägningsregler?
Att notan ska betalas av unga som ska våga spänna bågen mot utbildning är i alla fall helt fel väg att gå.