Hedersrelaterat våld har under lång tid fått ökad uppmärksamhet i Sverige. Vi har lagskärpningar på området gällande förbud mot barn- och tvångsäktenskap samt den nya lagstiftningen om utreseförbud som kan tillämpas i fall där barn och unga riskerar att föras utomlands för att giftas bort eller könsstympas.
De skärpta lagstiftningarna är en tydlig markering från vår regering om att hedersutsatthet är något som ska tas på allvar och ska bekämpas.
Många yrkesverksamma och ideellt aktiva har satsat tid och resurser på att utbilda sig på området för att bättre kunna bemöta de utsatta vilket är oerhört positivt.
När personer som har kunskap i frågan möter utsatta leder det oftare till att rätt insatser, och framförallt, rätt skydd planeras kring de utsatta. När kunskapen och modet att agera saknas innebär det ofta en oerhörd fara för de utsatta.
En utmaning är när yrkesverksamma eller andra vuxna väljer att inte agera för att man är rädd för att kränka eller för att uppfattas som rasistisk. I praktiken innebär det att utsatta inte får hjälp i sin situation.
Vi behöver komma ihåg att Sverige är en demokrati vilket innebär att vi har rätt till vår kultur, religion och tradition samtidigt som ingen får utsättas får någonting som kränker de mänskliga rättigheterna eller är brott mot lagen.
Dessa två perspektiv behöver samexistera. Det är när de inte gör det vi kan höra resonemang likt ”nej, vi frågade inte om äktenskapet var frivilligt, det är deras ensak och deras kultur är inte som vår” eller ”vi tillåter könsuppdelad simundervisning för det viktigaste är ändå att eleverna lär sig simma och får betyg”.
Det är också då vi från utsatta tjejer kan få höra: ”Jag trodde att Sverige var ett fritt land där killar och tjejer kan leva lika, men det är inte så”.
Så vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att vi aldrig någonsin, under några omständigheter, får låta bli att ställa frågor eller agera på oro när vi tror att någon är utsatt för hedersrelaterat våld. Rädsla för att kränka någon får aldrig väga tyngre än möjligheten att tillgodose någons rättigheter.
Hedersutsatta måste kunna lita på att vi både förstår deras utsatthet och att vi vågar agera för att hjälpa dem. Vi har lagstiftning på plats för att kunna hjälpa och skydda men om vi inte tillämpar lagarna är de ingenting värda. Steg ett är att agera på oro och uppmärksamma myndigheter på de utsatta. Görs inte detta kan inte heller lagar tillämpas.
Det är tillsammans vi kan göra skillnad. Och faktiskt rädda liv.