För några dagar sen satt jag och läste min gamla anteckningar. Det chockade mig och berättade om en tid jag envist försökt förträngt. En tid där jag ständigt hade ångest och försökte lindra känslorna genom att skada mig själv. Mörka tankar om framtiden och livet. En beskrivning av att det kändes som att ångesten var ett monster inuti mig som växte sig större och större för varje dag.
Tiden gjorde allting bättre och till slut var den ständiga ångesten och självskadebeteendet långt ifrån min vardag.
Ett tag efter hade jag inget problem med att berätta för andra om hur dåligt jag hade mått för bekanta och på sociala medier. För mig blev det som en terapi.
Det kändes också som jag kunde hjälpa andra som mådde lika dåligt som mig att inte känna sig lika ensamma. Dessvärre kröp känslorna av skam, och svaghet under skinnet på mig. Känslan av att andra såg mig som svag och uppmärksamhetssökande på grund av mitt förflutna med psykisk ohälsa störde mig.
Därför började jag prata allt mindre om det och raderade alla inlägg på sociala medier som handlade om psykisk ohälsa.
På ett jobb jag hade för några år sedan pratade jag och en kollega om självskadebeteende. Kollegan tyckte det var förfärligt hur ungdomar som hade skadat sig själva kunde gå runt i kortärmat och shorts, endast för att söka uppmärksamhet.
Jag höll med eftersom jag var för feg för att säga emot. Men efteråt mådde jag nästan illa. Mitt medgivande kändes som jag trampade på alla som jag visste hade skadat sig själv, inklusive mig själv.
Att skada sig själv kan vara ett rop på hjälp, eller att för några sekunder inte behöva känna den bultande ångesten i kroppen. Kollegans kommentar blev också ett uppvaknande för mig. Att tabun kring psykisk ohälsa och självskadebeteende fortfarande finns kvar i vårt samhälle.
Det har hänt mycket på många decennier och flera vågar vara öppna om deras dåliga mående. Men det finns fortfarande en skam i att söka hjälp för sin psykiska ohälsa, speciellt bland män.
Var tredje kille hindrar sig från att visa sina känslor för att inte framstå som svag, 55 procent döljer sina känslor för att inte belasta andra, 1 av 4 dricker hellre tabasco än gråter inför en killkompis. Allt enligt en undersökning från Under Kevlaret. Var tredje kille uppger dock att de hade kunna tänka sig att prata om att de mår dåligt, om de fick höra andras uppelevser om pysisk ohälsa.
Denna undersökning visar hur viktigt det är att vi pratar om pysisk ohälsa, för att minska skammen kring ämnet. För att rädda liv.