Mina erfarenheter av fjorton års politisk engagemang är att samhället och världen förändras snabbt. För fjorton år sedan rustades försvaret ner, industrin betraktades som "basically gone", marknadslösningarna tog plats över det gemensamt ägda och sociala medier var fortfarande i sin linda. Ryssland hade inte invaderat Ukraina.
Jag tänker osökt på uttrycket "panta rhei" – den naturfilosofiska åsikten att allt befinner sig i oavbruten förändring. Vi ser en grön industriell revolution som skapar jobb i hela landet, pandemin har satt ljus på vikten av en stark offentlig sektor som vi har demokratisk kontroll över och vi rustar upp försvaret.
Politik driver samhällsförändringar, men samhällsförändringar driver också politik. Nato-beslutet är ett sådant, där vi behöver förhålla oss till en ny verklighet som inträffade den 24 februari i och med Rysslands invasion av Ukraina.
I söndags landade därför Socialdemokraternas partistyrelse i beslutet att Sverige bör gå med i Nato. Jag har svårt att landa i en annan slutsats, med all respekt för frågans komplexitet. För när jag tar in bilderna som skildrar verkligheten från Ukrainas sönderbombade städer och den civila befolkningen som dödats, skadats eller utsatts för terror – då känns slutsatsen given. Jag stärktes ytterligare i slutsatsen att Sverige bör gå med i Nato när Finlands säkerhetsanalys presenterades.
Vi har byggt vår säkerhet genom tiderna i solidaritet och i samarbete med andra länder, inte minst med våra grannländer och särskilt med Finland. Det samarbetet hade försvårats, och vår säkerhet försvagats, om vi stått utanför Nato.
Från världspolitik till lokalpolitik. I söndags var det folkomröstning i Haparanda om hur vårt nya äldreboende ska drivas – i kommunal regi eller genom entreprenad, det vill säga låta kommunen betala för att ett privatägt bolag ska sköta bemanningen av boendet.
Frågan blev aktuell då över tusen haparandabor ville väcka ett folkinitiativ och säga sin mening om saken. Det preliminära resultatet från i söndags var tydligare än Trollsjöns klara vatten.
Cirka 79 procent av de folkomröstande Haparandaborna vill ha driften i egen regi medan 19 procent vill lägga ut driften på entreprenad.
Det är med andra ord en fråga som engagerar och visar att vi medborgare är trötta på att se våra skattepengar, avsedda för välfärd, försvinna i storbolagens vinstutdelning till de redan välbärgade och till skatteparadis långt utanför kommunens gränser.
Det är dags att ta tillbaka den demokratiska kontrollen över välfärden!