Vi vänder oss gärna bort från någon som ropar skål från parkbänken samtidigt som vi trycker på gilla knappen när vi ser bilder på välfyllda glas på Facebook och Instagram. Fast vi vet att ett fåtal av de människor som har alkoholproblem sitter på parkbänken.
När jag gick i högstadiet kom det en föreläsare till skolan som berättade att minst två barn i varje klass hade föräldrar där den ene var alkoholist. Jag kommer ihåg hur vi tittade på varandra och undrade vem av oss det var. I vuxen ålder kan vi nog alla konstatera att det var den vi minst anade. För det syns inte alltid utanpå.
De flesta människor som är beroende av alkohol går till sina jobb varje dag. De flesta har också arbetskamrater som måndag morgon noterar de trötta blanka ögonen och de små röda hudbristningarna på kinderna.
De flesta väljer också att notera det i tystnad. För det är svårt att inse att den man känner så väl och tycker om är beroende av alkohol.
För en alkoholist är jobbet också ett bevis på att personen i fråga inte har problem. Han eller hon sköter ju sitt jobb, hur kan då någon påstå att denne har problem?
Vi vet också att så länge Lisa eller Nils har sitt jobb så finns det en möjlighet att börja leva ett nyktert liv. Om de blir arbetslösa kanske de börjar dricka ännu mer och till slut super de ihjäl sig. Det finns inget vackert i det.
Att konfrontera någon som har ett missbruk är smärtsamt. Sannolikheten att vännen möter dig med öppna armar och tackar dig är minimal, i alla fall initialt. Och varför ska just du göra det?
Det finns säkert någon person i din väns närhet som känner denne bättre och som faktiskt borde kunna ta ansvaret.
Vi lever i ett samhälle där alkohol är normen, i sociala medier skyltar vi gärna med dyra viner och glada människor i trevlig samvaro, men om du kliver över gränsen och blir alkoholist får du skylla och klara dig själv. Ofta tar det flera, flera år innan arbetsgivare eller arbetskamrater reagerar och agerar.
År i oro där familjen isolerar sin skam.
Tio procent av kvinnorna och arton procent av männen i Sverige har en riskabel alkoholkonsumtion. Det visar statistik ur Nationella folkhälsoenkäten som Statens folkhälsoinstitut genomför årligen. Bland unga är siffrorna ännu högre.
Av de förare som omkommer i trafiken har cirka trettio procent alkohol i kroppen. Vid singelolyckor ligger andelen på femtio procent. Var tredje dödad mopedist är onykter och minst åtta av tio omkomna snöskoterförare är alkoholpåverkade. Samtidigt upplever många det provocerande med personer som dricker vatten på en fest.
När föreläsaren sade att någon av oss barn i klassrummet med största sannolikhet levde med föräldrar som drack för mycket så var det en i klassen som högt ställde frågan vi alla satt och tänkte: ”Vem kan det vara?”
Vi skrattade tyst generat. Ingen vill väl ha en förälder som är alkoholist.
Vi kan absolut luta oss tillbaka och säga att det är arbetsgivare, facket och företagshälsan som ska ta ansvaret. Vilket de givetvis också ska.
Vi kan också välja att tissla och tassla med varandra genom att konstatera att nu var Lisa fullast på festen igen. Vilket är ett förenklat sätt att se på alkoholens krafter. De flesta alkoholister är smartare än så. De avslutar festen före alla andra och startar den sedan igen ensam på hotellrummet.
Vi kan höja alkoholskatten, införa nationella handlingsplaner för unga, skärpa tillståndsgivningen och kontrollen av restauranger, begränsa marknadsföringen av alkoholdrycker och mycket annat.
Arbetsgivare, fack, företagshälsa, arbetskamraters och vänners agerande är avgörande.
En familj som har alkoholismen som inneboende är i kris och vill i en missledd självbevarelsedrift ofta upprätthålla fasaden med söndagsstek och vin till maten.
Alkoholen finns i alla samhällsklasser och yrkesgrupper. Vi har dessutom lättare att acceptera ett drickande av dyra viner och drinkar i fina glas än en kvarting i frysen bakom fiskpinnarna. Ett drickande leder dessutom ofta till en medberoende partner. Vilket gör det ännu svårare för familjen att lösa problematiken själva.
Inget av det jag skrivit i denna text är nytt. Det mesta vet vi redan. Ändå klarar vi allt för ofta inte av denna skambelagda folksjukdom – alkoholism.
Det finns ett första steg till problemlösning som ligger nära. Det är att vi alla vågar och vill ta det första svåra samtalet. Att vi konfronterar oss själva och våra vänner innan det har gått för långt.
Inte i morgon utan i dag. Det räddar faktiskt liv.