Dödsolyckorna är en akut fråga

"2023 blev ett svart år på arbetsmarknaden", skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

"2023 blev ett svart år på arbetsmarknaden", skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson, i en gästkrönika på sidan 2 i NSD.

"2023 blev ett svart år på arbetsmarknaden", skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson, i en gästkrönika på sidan 2 i NSD.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Gästkrönika2024-02-20 16:01
Detta är en ledarkrönika. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Vad är det allra viktigaste för en fackförening? Naturligtvis att se till att medlemmarna har goda arbetsvillkor och löner. Men även en trygg och säker arbetsmiljö.

Därför gör det ont att konstatera att 2023 blev ett svart år på den svenska arbetsmarknaden. Över 60 personer miste livet i arbetsplatsolyckor – den högsta siffran på 15 år. 

Varenda en av dessa människor hade nära, kära och arbetskamrater som lämnades i chock. Och varenda en av dem är ett oerhört misslyckande för vårt gemensamma samhälle. Ingen av oss ska någonsin behöva tvivla på om vi fortfarande lever vid arbetspassets slut.

Den akuta frågan är – hur ser vi till att döden på jobbet får ett slut?

Det krävs enorma kraftansträngningar från flera håll. Arbetsgivarna måste ta sitt osvikliga ansvar för en trygg och säker arbetsmiljö. Vi i facket måste se till att vi har en stark skyddsorganisation på alla våra arbetsplatser. Och politiken måste visa att den menar allvar med nollvisionen mot dödsolyckor. 

Tyvärr lämnar regeringens politik en hel del övrigt att önska. I december – när ofattbara sju personer dog av arbetsplatsolyckor på bara en vecka – gav regeringen Arbetsmiljöverket uppdraget att öka antalet oanmälda arbetsplatsinspektioner.

Det låter ju bra. Problemet är bara att Arbetsmiljöverket inte får några nya pengar för att göra det. Tvärtom tvingades myndigheten att spara nio miljoner kronor 2023. 

Samtidigt vill regeringen att fler ska vilja bli skyddsombud – oavsett om de har en facklig tillhörighet eller inte. 

Det kan ju också låta bra. För naturligtvis behöver vi fler skyddsombud – och de behöver bättre förutsättningar att göra sitt viktiga jobb. Men lösningen är inte att frikoppla skyddsombud från facket. Det skulle tvärtom få förödande konsekvenser för tryggheten och säkerheten på svenska arbetsplatser.

Våra fackliga skyddsombud kan arbetsplatserna och förstår var riskerna finns. De kan till och med stoppa produktionen om det krävs för att garantera säkerheten, genom så kallade skyddsstopp. 

I sådana kritiska lägen behöver skyddsombuden ha den fackliga styrkan i ryggen. När det är fråga om hälsa och säkerhet – ja liv och död – är ensam inte stark. Då gäller det att kunna sätta gemensam kraft bakom kraven.

Nu verkar alltså regeringen vilja luckra upp skyddsombudens fackliga skydd. Samtidigt som Arbetsmiljöverket får nya uppdrag, men inga nya pengar. 

Det är en politik som inte alls räcker till – ja som är rent ut sagt ansvarslös – när allt fler arbetare går till jobbet och aldrig mer kommer hem.