I tideräkningen befinner vi oss fortfarande e Kr. Efter Kristus och efter den ekonomiska kris som skakade världen, EU och Sverige.
Klyftorna har ökat dramatiskt mellan länder och mellan människor. Globaliseringen ritar om kartor och förändrar samhällen; hög arbetslöshet och en arbetsmarknad där osäkra jobb och s k egenanställningar är på god väg att bli regel istället för undantag samtidigt som det politiska landskapet har förändrats radikalt.
Vi har en Trump i USA, vi har IS och Putin och Viktor Orban med flera. Och Brexit.
Men så plötsligt förändras bilden. I det brittiska valet röstar 63 procent av de yngre väljarna på Corbyn och socialdemokratiska Labour. Samtidigt som den brittiska UKIP-högern och Nigel Farage ( som i EU-sammanhang ingår i samma grupp som Sverigedemokraterna ) får två procent av rösterna och därmed förlorar sin enda plats i brittiska parlamentet!
Det här är en skräll.
Corbyn har under många år varit en något udda och undanskymd figur i den brittiska labourgruppen i parlamentet. Men hans politiska prioriteringar och kontakter med studenter, miljöengagerade och andra har gjort honom populär hos grupper som bar honom fram till partiledarposten. Sannolikt fortsätter han att vara populär bland dem trots att valresultatet inte räckte till regeringsskifte.
Få av hans labourkollegor hade dock väntat sig detta. Och allra minst det konservativa partiet och Theresa May. Men ingen kan undgå att uppfatta signalen från väljarna.
Dessutom kommer skrällen direkt efter det franska presidentvalet som visserligen skiljde sig från den brittiska omröstningen i en rad avseenden men där det ändå handlade om ett helt nytt sätt att engagera sympatisörer och väljare.
Den f d socialdemokratiske ministern Macron vinner över fascisten och EU-parlamentarikern Marine Le Pen bland annat genom att skapa sig en egen rörelse av ”macronister”. Och, kanske, genom att tala om sina sympatier för den ”nordiska arbetsmarknadsmodellen” med ordning och reda och löneavtal som sluts mellan starka fackföreningar och arbetsgivare.
Båda dessa valvinnare har efter valen mött kritik. Macron har beskrivits som alltför liberal och ekonomistisk och Corbyn som alltför vänsterinriktad och orealistisk.
Likväl är det dom som är vinnarna och som kommer att spela politiskt viktiga roller som påverkar också oss här hemma.
I Sverige har vi redan testat modellen med att engagera sympatisörer och aktivister som valarbetare – det vill säga människor som inte är partimedlemmar men vill vara med och kampanja för en socialdemokratisk valseger. Kanske var vi för tidigt ute. Kanske var det en modell som inte passade oss just då. Vi vann hur som helst inte det valet.
Redan nästa år är det dock dags för ännu ett val för den nuvarande statsministern. Då gissar jag att alla som vill jobba som ”löfvenister” för en socialdemokratisk valseger är välkomna.