Jag har, tror jag, en konflikt med nyutnämnde bostadsministern Peter Eriksson: Han tycker att han är mer norrbottning än jag. Vilket enligt min mening är fusk.
Han är född och uppväxt i städer som Tranås och Strängnäs – d v s det vi norrbottningar kallar för södra Sverige.
Kärlek, barn och politik gjorde honom så småningom till inflyttad norrbottning. För mig är det precis tvärtom: Född i Luleå, föräldrar och släkt från Överkalix, Malmuddsskolan, Lövskataskolan, Hermelinsskolan, jobbat på NSD i Luleå, Boden, Gällivare och Kiruna, gift i Kiruna stadshus och första dottern född i samma stad.
Nog ser jag mig som vinnare i den striden.
För många generationer norrbottningar var dock flytten söderut en nödvändighet. Jobben fanns inom industrin långt hemifrån, för oss som ville studera vidare fanns få möjligheter; Luleå Tekniska Universitet var fortfarande mest en orealiserad dröm, Umeå universitet var fortfarande inte ett alternativ för tillräckligt många.
De som försvann hamnade i Stockholm, Göteborg, i Smedjebacken, Västerås, i Hallstahammar, Borås och alla de andra industristäderna långt hemifrån. De bytte arbetslöshet mot jobb och utbildning och de fick också, åtminstone ganska snabbt, en bostad som ibland var bättre än den de lämnat.
Och för att tala allvar – det är på denna punkt vi måste pressa regeringen och den nye bostadsministern. Alltså: Det måste snabbt byggas många bostäder. Det måste vara bra bostäder, inga tillfälliga lösningar som bidrar till social stigmatisering och utslagning, och samtidigt bostäder som många människor har lust och råd till.
Det här kommer att vara en av de största politiska utmaningarna under de närmaste åren. Det Peter Eriksson kommer att ha emot sig är inte bara knappt om tid och rusande kostnader utan också en stark och inflytelserik opinion som vill att han ska kasta det socialt ansvarsfulla samhällsbyggandet åt sidan.
En rad borgerlig politiker och opinionsbildare – senast Expressens ledarsida – kampanjar också just nu för något som kallas ”social housing” vilket är precis det rakt motsatta jämfört med vad det låter som.
I stora delar av Europa har man ägnat sig åt social housing i stor skala under decennier. Det är där människor med låg utbildning, hög arbetslöshet, låga inkomster, hög kriminalitet bor. Det är dåliga bostäder i utsatta miljöer. Många av dem kan klassas som sociala katastrofområden.
När jag pratar bostadspolitik med andra socialdemokrater – från andra europeiska länder – får de följaktligen något längtansfullt i ögonen: Tänk om vi hade det som ni. Något annat än social housing.
Alltså sätter jag och många andra vårt hopp till att Peter Eriksson nu säger bestämt nej till social-housing-kampanjen. Och klart ja till den svenska modellen för bostadsbyggande.
Han har fått en av regeringens svåraste uppgifter. Må han få allt stöd för att klara den. Och gärna, i slutänden, ett löfte om att få bli inte bara inflyttad norrbottning utan hedersnorrbottning. Finare än så kan man inte bli.