När går norrbottningen ur en? Alltså när förlorar man minnet och erfarenheterna och hemkänslan av att vara född eller uppväxt eller på annat sätt formad just här?
Aldrig, skulle nog de flesta av mina släktingar i Västerås och Eskilstuna och på annat håll säga. De som var tvungna att flytta dit där industrin och jobben fanns och som blev kvar där. Som visserligen inte behövde lära sig ett nytt språk men som pratade överkalixmål hemma och det där dom kallade för svenska när dom gick utanför lägenhetsdörren.
Själv säger jag detsamma: Aldrig. Svartholmen, Malmudden, NJA, Ormberget, Shoppingcenter, Lövskatan, Hermelinsskolan och allt det där andra i Boden och Överkalix eller Kiruna och Malmberget, som i en del fall bytt namn eller inte ens längre existerar, det är sånt som aldrig "går ur en".
Och det är jag tacksam för. Lika tacksam som jag är över att det idag finns människor från hela världen som blivit norrbottningar.
I politiken har jag genom åren haft att göra med allt från partiombudsmän i Skåne som är norrbottningar, till kommunalråd i Mellansverige eller riksdagsledamöter från helt andra delar av landet och en rad ministrar som alla har sina rötter i Norrbotten och som är präglade för livet av dessa rötter.
Kanske är det därför jag blir lite sur när jag ser kommentarer om att vi med Sven-Erik Bucht som minister ÄNTLIGEN fått en norrbottning på en hög post inom socialdemokratin. Äntligen? Är det okunskap eller martyrskap? Varför inte vara stolt över att Bucht är ännu en i raden av norrbottningar som tagit plats i regeringar, riksdag, partier, medier men också företag och kulturliv.
En av Sveriges främsta konstnärer idag, Karin "Mamma" Andersson, kommer för övrigt från Skurholmen i Luleå. Från vårt sovrumsfönster på Malmudden kunde jag se huset där hon växte upp. Stockholmsoperans chef Birgitta Svendén kommer från Vuollerim. Filmaren Kjell Sundvall från Luleå.
Ett antal norrbottningar har via Framnäs utanför Piteå kommit att betyda mycket för utvecklingen av musiklivet. Och, jag lovar, det finns fler, inom samhällets alla områden.
I Bryssel, där det vare sig vi gillar eller ogillar det, fattas en rad beslut som direkt påverkar Norrbotten är det dock fortfarande ont om människor med norrbottniska erfarenheter.
Fastän en så stor del av malmen och stålet från länet exporteras till EU och vi därmed är beroende av allt från ekonomiska till industripolitiska och transportpolitiska beslut så är vi få som med "norrbottningen i oss" kan påverka på plats. Men vi finns.
Om detta och edel annat hoppas jag kunna skriva i NSD-krönikor lite då och då. Ser fram mot det!