När min morfars första fru dog ville han söka sig ett nytt liv. Det här var länge sedan och långt bortom allfarvägarna; i Södra Sandsjärv i Överkalix.
Han var torpare och hade ingen skolgång att tala om. Men drömmen fanns där om bättre villkor och han tog sig hela vägen till Amerika, först med båt till östkusten och sedan hela vägen över denna stora kontinent till västra sidan där han bar sten och slet i de nya järnvägsbyggena.
Så såg världen ut då. Och så ser den ut nu. Människors kamp för liv och trygghet och bättre villkor är evig. För en del är priset mycket högt och för väldigt många slutar idag kampen och drömmarna ute på Medelhavet.
Måste det vara så?
Det finns politiker som talar som om det vore en snabb och enkel sak att stoppa båtarna från Libyen och Turkiet, att hindra flyktingsmugglare som tar liv. Men det är ingen enkel sak.
Så länge krig, konflikter, förföljelse, fattigdom är vardag för många människor - samtidigt som det finns starka, hyfsat solidariska samhällsbyggen i andra delar av världen – så länge kommer människor att försöka skapa sig ett bättre liv någon annanstans.
I EU kommer flyktingkatastroferna att vara den stora frågan under lång tid framöver. Det första Stefan Löfven gjorde som nyvald statsminister var följaktligen att ordna ett möte med Angela Merkel för att tillsammans med henne verka för ordning och reda i Europas flyktingmottagande.
I sak handlar det om att det är en gemensam uppgift; Polens statsminister – eller Finlands eller Lettlands eller något annat EU-lands statsminister – ska inte kunna utnyttja de fördelar ett EU-medlemskap innebär för dem för att sedan smita från kraven och åtagandena. Nu höjer Merkel/Löfven tonläget. Det är inte en dag för tidigt.
Å ena sidan totalt engagemang i att förhindra katastrofer längs vägar och på havet. Å andra sidan total kompromisslöshet när det gäller EU-medlemmar som försöker smita från sitt ansvar.
Hur det gick för min morfar? Jo, han överlevde och återvände hem till Södra Sandsjärv och kronotorpet och gifte om sig med systern till sin första fru.
Han var lika fattig som när han gav sig iväg men eftersom hustrun – min mormor – födde sina barn sent i livet hann de bara få två (det här var före Elise Ottesen-Jensens genomslag för barnbegränsning). Och med två barn istället för sex eller sju delades matbrödet och potatisen av färre. Följaktligen kallades döttrarna för dollarprinsessorna – utan en endaste dollar på fickan.