Sverige står inför enorma ekonomiska och politiska utmaningar. Enligt Svenskt Näringsliv har vi numera en underhållsskuld på vägar och järnvägar på 119 miljarder. Urspårningarna på Malmbanan är ett tecken på att det stämmer.
Nato-medlemskapet och det nya säkerhetspolitiska läget gör att landet måste investera mer i försvaret.
Vården och skolan skulle behöva stora tillskott av resurser för att upprätthålla kvalitén.
Omställningen i energisektorn kommer kräva jättelika mängder pengar.
Kommer Sverige att klara detta?
Nej, inte om finansminister Elisabeth Svantesson får bestämma. I en intervju i DN ställer hon upp på problembeskrivningen, men säger samtidigt att det uteslutande är tillväxten som ska fixa de nya resurserna.
Den ekvationen går inte ihop.
Samtidigt har Sverige ett så kallat överskottsmål för den offentliga sektorn. Ett mål som infördes efter 1990-talskrisen. Det går ut på att staten, kommunerna och pensionssystemet ska gå med plus. Inte varje år, men över en så kallad konjunkturcykel.
Den här modellen har gjort att Sverige har de bästa statsfinanserna i Europa. I höstas gick den offentliga skuldsättningen under 30 procent av BNP. Som jämförelse har Tyskland 64,8 procent och Frankrike över 100 procent.
Sveriges sparsamhet är en viktig förklaring till att har byggt upp detta enorma investeringsbehov. Andra länder har satsat mer, och fått högre skulder.
Men varken Tyskland eller Frankrike är i total kris som en följd av detta.
Ändå vill inte Elisabeth Svantesson ändra överskottsmålet. Trots att allt fler ekonomiska experter säger att det är nödvändigt. Finansdepartementets egen långtidsutredning har föreslagit att vi under en period ska ha ett underskottsmål på 0,5 procent.
Då vet vi det om Tidöregeringen.
Den är hopplöst fast i 1990-talet ekonomiska tänkande.
Och alla som är oroande över kvalitén i skola, vård och omsorg har skäl att vara oroliga. För antingen ska tillväxten lösa investeringarna, och då kommer det ta oändligt lång tid. Allt för lång tid. Eller också måste staten skära ned i just dessa verksamheter för att ha råd med investeringarna i vägar, järnvägar, försvar och klimatomställning.
Inte minst eftersom den här regeringen vill sänka skatten när tillväxten tagit fart igen.
Alla måste prioritera. Men det går att prioritera på ett sätt som inte omedelbart drabbar välfärden.