Sonett till människorna vid årsskiftet
Det gamla året stapplar fram mot slutet,
svårt böjd av bombkrevader, hat och eder.
Allt rop och jämmer skär i hennes leder.
Hon bär vårt hopp, som flämtar sönderbrutet.
Det nya året är ett piggögt barn,
förväntansföljt av allt som hon ska våga.
Ja, också barnet ska vi genast plåga
med önskningar som stenar från en kvarn.
Och lika böjd ska hon alltmera vandra,
när benen töms på skutt och hopp och spring.
En barnablick som snart ser ingenting.
Så vilka är då vi att ständigt klandra
när ingen av oss tittar sig omkring
och hittar hopp istället hos varandra?