I riksdagens budgetdebatt attackerades finansminister Magdalena Andersson (S) inte bara från höger. Även vänsterpartisten Tony Haddou angrep regeringspolitiken och efterlyste mer omfördelning från rika till fattiga.
Men fördelningspolitiken är faktiskt inte så usel som vänsterfolket vill göra gällande.
Finansdepartementet har räknat på de fördelningspolitiska effekterna av regeringens politik under åren 2019-2021 (tabellen ovan). Glädjande är att det blir mest till dem som har minst. Tabellen visar att de största tillskotten går till den tiondel av befolkningen som har de lägsta inkomsterna.
Pensionstillägget, sänkningen av pensionärsskatten, höjningen av underhållsstödet, förstärkningen av A-kassan och förbättringarna i sjukförsäkringen har betydelse främst för grupper som lever på den ekonomiska marginalen.
Till detta ska läggas höjningarna av statsbidragen till kommuner och regioner för att utveckla vård, skolor och omsorg i hela landet. En stark offentlig sektor, som ger alla (oavsett plånbokens tjocklek) rätt till god sjukvård och bra skolor, är en viktig nyckel till ökad jämlikhet.
Det betyder inte att allt som behöver göras är gjort. Pandemin har skapat nya problem och orättvisor. Till exempel kommer att krävas mer för att hantera den växande arbetslöshet som följer i spåren av coronakrisen. Jobbpaketet i vårbudgeten måste följas av fler insatser.
Men det finns ingen grund för oppositionspolitikernas slappa snack om att regeringen inte gör något mot arbetslösheten och ojämlikheten. Faktum är att mandatperioden innehållit en rad viktiga initiativ för att minska klyftorna i det svenska samhället.