På måndag är det tjugofem år sedan Olof Palme mördades. På den tiden arbetade jag som chefredaktör vid Länstidningen i Östersund. Tidningen hade i mitten av 1980-talet problem med pressläggningstiderna. Halv ett på natten var det sagt. Då skulle pressen rulla. Men ibland hände saker som gjorde att det blev förseningar. Och de kostade.
Om tidningsbilen till Strömsund bara fick med ÖP så måste LT skicka sina tidningar i taxi. Det ledde till stora kostnader. Dessutom kunde en del bli utan tidning. Det var en ständig debatt mellan redaktionen och de ekonomiskt ansvariga.
Februari 1986 var inget undantag. Pressläggningstiderna hade varit sena hela månaden. VD:n viftade med alla taxikvitton.
Men den 28 februari kunde nattredaktören konstatera att det varit en stillsam dag och en lugn kväll. Manusen lämnades i god tid och pressarna började rulla redan 00.25. Nattredaktören åkte till sitt hem en halvmil utanför stan, tog en macka och slog på radion. Det var extrasändningar. Olof Palme var död. Han hade skjutits i centrala Stockholm när han och hustrun Lisbeth var på väg hem efter ett biobesök.
Nattredaktören slog larm och kastade sig i bilen tillbaka till tidningshuset. Nu var goda råd dyra. En del av tidningarna hade redan lastats på tidningskärror och i bilar och var på väg ut till läsarna.
Den 15 februari 1986 hade rökförbud införts på redaktionen, efter många års diskussion.
"Nu skiter vi i det där rökförbudet!, sa redaktionschefen och stoppade en cigarett i munnen.
På den tiden bodde jag några mil utanför stan och blev väckt av en medarbetare som inte alltid visat gott omdöme. Min första tanke var att det hela var ett sällsynt dåligt skämt. Några hade supit till och bestämt sig för att busringa. Men jag rattade in radion och ur den strömmade sorgemusik.
På mörka landsvägar, genom vinterlandskapet, försökte jag formulera ledaren. Palme var död. Vad skulle man skriva? Hur skulle man fånga den store politikerns långa gärning?
Tidigare i samma vecka hade Olof Palme besökt Jämtland, bland annat Pilgrimstad. En reporter som bevakade statsministerns besök tyckte att det var onödigt att Palme hade med sig poliser. Det fanns väl inget hot, frånsett de vanliga stollarna.
På mordnatten var det snabba ryck på redaktionen och i tryckeriet. Transportbilarna stod på parkeringen med motorerna påslagna och väntade på tidningsbuntar. Och en ny tidning tog form.
"Tänk om det tar flera veckor innan mördaren är fast", sa jag till en på redaktionen.
Och nu har det gått ett kvarts sekel! Och man vet inget mer om den skugga som försvann i gränderna i centrala Stockholm.
Olika teorier bollas upp. Att det var högerkretsar, utländska säkerhetstjänster, PKK, Christer Pettersson. Professor Leif G W Persson tror att någon högerextrem man med ett förflutet inom polisen eller säkerhetstjänsten är skyldig. Men det slutgiltiga svaret riskerar att utebli.
Ska jag välja ut ett enda dygn från mina fyrtiofyra år i mediebranschen blir det tveklöst det sorgliga och dramatiska dygn då Olof Palme mördades.
Efter mordet kom mycket att förändras och i vilken mån det berodde på att Palme var borta kan man bara spekulera.
På måndag kommer för övrigt Göran Greiders bok Ingen kommer undan Olof Palme och den får jag återkomma till.
På Palmes tid talades klarspråk som ekade över världen. Carl Bildt har valt en låg profil i fallet Libyen och sagt att man inte kan ta ställning i konflikten.
Han får revolutionen att framstå som ett gatuslagsmål där alla har skuld. I valet mellan demokrati och diktatur väljer den svenska utrikesministern stabilitet.
Skid-VM pågår i Holmenkollen. Pressen är enorm på Peter Northug och Marit Björgen. De ska ta rubbet. Silver är ett bakslag. Brons är fiasko.
Favoriter till segern: Mikael Damberg och Sven-Erik Österberg. Outsiders: Lena Sommestad, Leif Pagrotsky, Veronica Palm och Thomas Östros.
Ja, det är lätt att blanda samman de olika jakterna på en vinnare. Men att idrott och politik blandas samman på det här sättet, det får faktiskt sportvärlden stå ut med.
Ha en fin sista februarihelg!