En av ett företags främsta uppgifter är att ge aktieägarna avkastning på insatt kapital.
Men största möjliga vinst kan inte vara det enda målet.
Möjligen fungerade det i kapitalismens gryning, då rörelsefriheten för kapitalet var gränslös.
Men under 1900-talet har kapitalismen bäddats in alltmer i ett demokratiskt och jämlikt samhälle.
Företagen har tvingats anpassa sig till omgivningen.
Ett framgångsrikt företag genererar inte bara vinst, det tar också hänsyn till de anställdas krav, till det lokala samhället, till miljö och mänskliga rättigheter.
Fortfarande finns förstås uppfattningen i näringslivet att marknaden sköter sig bäst själv och att fri företagsamhet är liktydigt med att minsta möjliga samhällsinblandning.
Det finns företagare och företag som inte lägger några moraliska värderingar på sitt agerande. Bara det är lagligt så är det okej (eller ännu mer hårddraget: Det som inte är uttryckligen förbjudet är okej).
Sådana föreställningar börjar dock mer och mer ge vika för en annan uppfattning om företagarrollen.
Företag ska vara goda medborgare i samhället, betala sin skatt utan prut och i övrigt agera så att de skapar förtroende hos anställda, politiker och medborgare.
Den senaste tidens debatt om riskkapitalbolagen och välfärden har satt frågan om företagandets syften och mål i centrum.
Riskkapitalbolag har som affärsmodell att köpa upp företag, belåna dem högt, äga dem under 3-7 år och sedan sälja dem vidare med vinst.
Att sådant kortsiktigt ägande passar illa inom skola, vård och omsorg är egentligen ganska självklart. Nu tycks den insikten ha väckts också bland en del välfärdsföretagare själva.
Peje Emilsson, huvudägaren till privata Kunskapsskolan (ej riskkapitalägt), formulerar det så här:
"Agerar du i offentligt finansierade system måste du… ha en annan långsiktighet. Då kan du inte ha en investeringshorisont på fem-sex år."
"De som bara har som mål att göra vinster ska hålla sig borta."
Å andra sidan har vi har vi skolföretaget JB Education som glatt lämnar över en springnota på drygt 1 miljard kronor till staten.
En del riskkapitalbolag tycker dessutom att det är okej att agera i skattelagstiftningens utmarker och öser flersiffriga miljonbelopp över sina direktörer.
Då straffar man i praktiken ut sig från välfärdssektorn. Men inte bara därifrån, utan också från den företagsmodell som ligger i tiden.
Visst finns fortfarande rövarbaroner som i varje läge pressar mesta möjliga ur anställda, kunder och samhälle. Det behövs starka fack, bra lagstiftning och internationellt samarbete för att bekämpa dem.
Men den breda kritiken av riskkapitalbolagens agerande i välfärden visar att Joakim von Anka-kapitalismens tid är förbi.
En företagsmodell som enbart bygger på att snabba vinster fungerar inte. Idag måste företag också ha en idé om hur man kan vara en ansvarsfull aktör i samhället.