The winner takes it all
The loser standing small

ABBA:s skilsmässolåt från 1980 är hjärtskärande. Ett par år senare gick också hela gruppen skilda vägar.

Den sorgliga känslan –  att vinnaren tar allt och förloraren får ingenting –  riskerar nu att sätta sin prägel på det socialdemokratiska partilivet i Luleå efter nomineringsmötet 9 december.

Istället för ett stillsamt samtal om hur de lokala Socialdemokraterna bäst formar en fungerande kommunledning har vi fått en polariserad och uppskruvad debatt där det handlar om att välja antingen Kent Ögren eller Lenita Ericson. Det piskas upp arga och aggressiva stämningar på insändarsidor och i sociala medier.

Det har blivit ett ställningskrig som kan leda till att en stor minoritet (oavsett vem som vinner omröstningen 9 december) lämnar mötet bittra och djupt besvikna. 

Den bästa lösningen hade istället varit om bägge kandidaterna till posten som ordförande i kommunstyrelsen släppt all personlig prestige, uppträtt som vuxna i rummet och klargjort att de står till förfogande även till rollen som vice ordförande i kommunstyrelsen, om de inte vinner voteringen om den förstnämnda positionen. 

Det hade känts både partidemokratiskt hållbart och bidragit till att lugna hetsporrarna i alla läger.  

I debatten har rollen som vice ordförande i kommunstyrelsen framställts närmast som ett tröstpris utan värde. Men även vice ordföranden har ett generöst arvode (802.800 kr per år) för att kunna ägna sig åt politik på heltid.

En aktiv och drivande vice ordförande kan dessutom uträtta massor och göra stor skillnad. 

Titta bara på Yvonne Stålnackes fina arbete som vice ordförande när Karl Petersen var ordförande. Hon gjorde att Luleå blev ett föredöme i arbetsmarknads- och integrationspolitiken. Konkreta exempel är satsningarna på vuxenutbildning för fler och kommunala feriejobb för alla unga.

Eller tag Niklas Nordströms tid som vice ordförande när Yvonne Stålnacke höll i ordförandeklubban. På kort tid såg han till att lyfta den kommunala bygg- och näringspolitiken. Bostadsbyggandet ligger nu på klart högre nivåer än tidigare.

Ericson och Ögren har emellertid låst sig hårt till kampen om just ordförandeklubban i kommunstyrelsen, vilket är synd.

Det finns dock fortfarande tolv dagar och möjligheter för att tänka om och finna en lösning som enar, istället för splittrar, partiet. 

Slutet på det här dramat behöver inte bli lika trist och eländigt som i den gamla ABBA-låten.