Roten till problemen på den svenska bostadsmarknaden står att finna i nittiotalets avreglering av bostadspolitiken. De statliga lånegarantierna avskaffades, och man närmade sig i stället en marknadslösning, där allt större ansvar faller på de enskilda aktörerna – medborgare, bostadsbolag och byggherrar – och allt mindre på bostadspolitiken.
Det var kanske nödvändigt för att sanera statsbudgeten, men det ledde också till ett kraftigt fall i bostadsbyggandet och – i förlängningen – till den nuvarande situationen. Många kommuner brottas idag med en skriande bostadsbrist, samtidigt som det befintliga beståndet närmar sig den punkt där renoveringen inte längre kan skjutas upp. Dessa investeringar är nödvändiga, och de måste finansieras på något sätt. En av möjligheterna till finansiering är att sälja en del av det kommunala bostadsbeståndet till andra aktörer.
Det var den lösning man valde i Alby i Botkyrka kommun, och som 2013 ledde till omfattande folkliga protester i kampanjen "Alby är inte till salu!" och till en kritikstorm mot den kommunens socialdemokratiska majoritet. Många har vittnat om att kampanjen ledde till en ny samhörighetskänsla och lokalt engagemang – men desto färre har berättat om att de farhågor som kampanjen gav röst åt inte besannades. För trots, eller kanske tack vare, att den nya ägaren var riskkapitalist har standarden i området höjts, utan att de boende tvingats flytta därifrån.
Det finns alltså positiva exempel, och det är svårt att tänka sig att Rikshem under socialdemokraten Ilja Batljan skulle vara en vårdslös ägare till en del av Lulebos bostadsbestånd. Däremot måste både politiker och tjänstemän i ledande positioner ha och visa förståelse för medborgarnas oro inför stora förändringar. En människas hem är ofta det viktigaste och mest personliga hen har, och varje politiskt beslut som kan påverka människors boendesituation måste vara ordentligt genomlyst och förankrat.
Därför var det oerhört olyckligt att följa den gångna veckans rapportering om krisen inom Lulebo. I nuläget går det inte att veta exakt vad som har gått fel och varför – men redan det visar att ansvariga politiker och tjänstemän inte har dragit åt samma håll. Redan det är illa nog när det handlar om människors hem, och nu måste Lulebos styrelse arbeta hårt och framförallt öppet för att återställa det förtroende som har skadats.