I inledningen till sin bok Auschwitz och det moderna samhället beskriver den polske sociologen Zygmunt Bauman hur hans bild av förintelsen, innan han började skriva boken, på sätt och vis liknade en tavla på väggen: "Fint inramad, så att målningen skulle avvika från tapeten och den stora skillnaden mot det övriga möblemanget framhävas."
Han visste en hel del – men den kunskap han hade hjälpte honom egentligen inte att förstå förintelsen. Den hjälpte honom att förklara, att sätta den i en ram eller i ett sammanhang som gjorde att han tvärtom slapp tolka, förstå och sätta sig in i det som hade hänt och dess konsekvenser. Det var först när han lärde sig ännu mer, som han insåg att förintelsen inte var en tavla, utan ett fönster: "Om man tittar ut genom det kan man få en utmärkt blick över saker som annars är osynliga."
En av de saker som ofta förblir osynliga, menar Bauman, är det intima sambandet mellan förintelsen och det som vanligtvis uppfattas som framsteg, rationalitet och modernitet; det går inte, menar han, att förstå förintelsen som en tillbakagång eller ett undantag från moderniteten. Moderniteten var en förutsättning för det som hände, och vi kan inte heller rätt förstå moderniteten utan att också tänka på förintelsen.
Jag tänker på detta, eftersom det i tisdags var på dagen fyra år sedan den fruktansvärda attentaten i Oslo och på Utöya, då Anders Behring Breivik tog 77 människors liv. Om bara två veckor samlas de unga norska socialdemokraterna i AUF till sitt första sommarläger på platsen sedan dess, och i år står också minnesmärket över offren på Utöya färdigt.
Det går knappast att överdriva vikten av att minnas det som hände den dagen. Det kommer för alltid att vara ett trauma, framförallt för de drabbade och deras anhöriga, men också för Norge, för norden och för hela den internationella socialdemokratin. Det är viktigt att minnas för att hedra dem, för att försöka läka såren och för att kunna gå vidare i vårt arbete för ett öppet, demokratiskt och tolerant samhälle.
Men vi får heller inte glömma att attentaten i Norge för fyra år sedan inte bara var en fruktansvärd engångsföreteelse. För på samma sätt som förintelsen inte var ett isolerat fenomen, utan resultatet av en hel samhällsutveckling, så uppstod inte gärningsmannen Anders Behring Breivik ur ett vaacum.
Den hatiska kultur som han representerar har i ett alltmer splittrat och polariserat Europa fått nytt bränsle, och nya kanaler att uttrycka sig på genom den moderna kommunikationen. I domen mot honom dokumenterades det hur han under flera år hade varit en aktiv del i en digital miljö med liknande idéer och föreställningar, och hur det hade bidragit till att motivera och sätta honom i stånd till terrorattentaten.
Därför går det inte heller att förklara Anders Behring Breivik som en ensam galning, som ett undantag. Enligt tidskriften Expos rapport Intolerans14 genomförde den rasideologiska miljön i Sverige i snitt sju aktioner dagligen under året 2014. Det är med det i åtanke vi måste minnas det som hände i Norge för fyra år sedan – gärningsmannens meningsfränder utgör fortfarande ett hot mot det öppna samhället.
Därför måste vi fortsätta minnas det som hände – men också fortsätta att försöka förstå, och bekämpa den ideologi som hatet och terrorn kommer ifrån.