Ledare: Vi betalar inte, vi betalar inte!

- Och ut gick alla fullastade med grejor, och då tänkte jag till och tog
en omgång grejor till. "Vi betalar inte! Vi betalar inte!" skrek jag.
- Ja, det var faktiskt en fest, men inte så mycket för det att vi inte hade betalt
grejorna utan för att vi helt plötsligt var där alla tillsammans, kvinnor och män, och
gjorde en sak som verkligen var rätt och modig, mot herrarna.

Europa just nu påminner om den situation som den kvinnliga huvudpersonen Antonia beskriver i den italienska dramatikern Dario Fos pjäs "Vi betalar inte, vi betalar inte!".
Vreden som riktas mot herrarna känns igen från gatorna i Reykjavik och Aten.
Människorna som upplever att de tvingas bära konsekvenserna av något som de själv inte haft en chans att påverka slår bakut.

Fos pjäs är en halsbrytande rolig fars med mörk relief. De folkliga protesterna på Island och i Grekland är på fullaste allvar.
I Islands fall var det privata kapitalister som byggde finansiella luftslott med lånade pengar. Omsättningen i finansföretagen motsvarade till sist nio-tio gånger Islands BNP.
Politiker och finansmyndigheter blundade och lät karusellen snurra - när krisen slog till kraschade hela Islands ekonomi.

I Greklands fall bär den tidigare konservativa regeringen huvudansvaret. Den bluffade om underskotten i de offentliga finanserna och sopade problemen under mattan.
Idag ställs krav på Grekland att snabbt rätta till obalanserna.
Den socialistiska Papandreou-regeringen tvingas lägga förslag om tuffa åtstramningsåtgärder som kommer att slå hårt mot de grekiska hushållen.

Det är självklart orättvist att medborgarna straffas för finanskapitalets vidlyftiga affärer och fega politikers misstag.
Samtidigt är det svårt att se hur det skulle kunna vara på något annat sätt.

I den mån det går att utkräva direkt ansvar via rättsliga processer ska det naturligtvis göras och politikerna ska straffas för sina felgrepp genom väljarnas dom. Men bördan av att få ekonomin på rätt köl igen kan bara bäras av folkhushållet.
Det viktigaste är förstås att åtstramningen blir rättvis, att utsatta grupper inte pressas ytterligare.
De rikas skatter är ingen stor post i en statsbudget, men av rättviseskäl måste de som har det gott ställt ovillkorligen bidra med råge.

Formellt kan hårda krav ställas på Island, Grekland och de andra stora underskottsländerna. Men både hänsyn till de omständigheter som lett fram till problemen och politisk pragmatik talar för att omvärlden inte tvingar fram en för snabb omställning.
EU har inget intresse av att de ekonomiska problemen på Island och i Grekland förvärras så att utvecklingen går överstyr.

De folkliga protesterna - "Vi betalar inte!" - fungerar både som en varningssignal och en säkerhetsventil.
Makthavarna ska veta att någonstans finns en gräns för hur mycket folket berett att betala för herrarnas misstag.