Ibland tror jag att alla som tar sig ton i det offentliga samtalet har blivit tokiga.

Det är ett evigt tjat om skärpta straff, fler poliser och ökad militarisering. 

Nog borde väl de flesta förstå att de problem vi står inför inte kan lösas bara med hårdare tag. 

Den här veckan är det 117 år sedan Astrid Lindgren föddes och jag saknar henne mer och mer för varje uttalande från regeringen som jag läser.

Hon kallade sig för världens äldsta barn. 

Och jag är helt övertygad om att både samtalsklimatet och samtalets innehåll skulle må bra om vi alla var lite barnsligare. 

Nej, jag menar inte sandlådenivå i debatten. Absolut inte. Det har vi nog av. 

Men barnslighet i meningen ärliga och öppna för enkla och självklara lösningar.

Barn krånglar inte till det. De har ett genuint rättvisepatos. Precis som Astrid Lindgren hade. 

Hon var barnslig i ordets bästa bemärkelse. 

I en allt hårdare tid behöver vi fler som ser världen med hennes perspektiv och med barnens bästa för ögonen.

Vad hade det blivit av Emil om han placerats på HVB-hem? Hade han kanske kommit ut som narkoman och fullfjädrad gängkriminell.

I stället fick han sitta i Snickerboa då och då. Han hade drängen Alfred och fick till slut rätt i många av sina hyss. Emil blev både nykterist och ordförande i kommunalnämnden i Lönneberga när han blev stor.

Och i dagens pressade skola kan man inte strunta i pluttifikationstabellen, inte ens om man har en hel kappsäck med guldpengar. 

Vi stressar och pressar våra barn så till den grad att hälften av alla femtonåriga flickor lider av sömnsvårigheter, nedstämdhet, irritation, nervositet, huvudvärk, ont i magen och yrsel.

Och nu höjs röster för betyg i än lägre ålder. Galet. Mer av att mäta, bedöma och döma gör att än fler barn far illa och där med – så klart – lär sig mindre i skolan.

Astrid Lindgren var helt banbrytande i sitt författarskap. 

Den första boken om Pippi Långstrump kom i en tid där barn skulle vara artiga, tysta och lydiga. Och där barnlitteraturen präglades av sådant som Farbror Blå med käppen och Hattstugan där barnen hotades med smäll. 

Fortfarande kan få barnboksförfattare mäta sig med Astrid Lindgrens grundmurade barnperspektiv.

Det går inte att nog att betona hur viktig hon var för den barnsyn som efter det växte fram i Sverige.

Under många decennier var Sverige det bästa landet i världen att växa upp i. Vi var först med att förbjuda barnaga och att skriva under barnkonventionen. 

I Sverige utvecklades en positiv barnsyn som såg varje liten människa som en egen individ med egna rättigheter och behov. 

Det är svårt att förstå att pendeln kunde slå över åt andra hållet så fort. 

Eller nej, nu är jag barnslig på det där naivt fåniga sättet. Jag vet mycket väl hur och varför.

Det offentliga samtalet präglas av en allt mer hårdför och radikal höger. Då blir beslut om mer betyg, fler straff, ökad ofrihet och allmän hårdhet en logisk följd.

Astrid Lindgren fattas mig, för att låna Mattis ord när Skalle-Per gick bort. 

Det politiska klimatet ställer höga krav på oss som har en positiv människo-, barn- och frihetssyn. Vi måste orka föra arvet vidare.