Allas rätt till en bra bostad till en rimlig kostnad måste vara grunden för bostadspolitiken. Med den borgerliga regeringen har marknadskrafterna fått styra. Idag måste krafttag till för att återupprätta en social bostadspolitik värd namnet.
Allt fler har hamnat i kläm när bostaden allt mer förvandlats till en vara på en marknad i stället för en rättighet för alla. De resurssvaga hushållen har små chanser att få sin röst hörd i den nya tidens bostadspolitik
Bostadsbyggandet i Sverige befinner sig sedan länge på en alltför låg nivå. Istället för 30 000 nya bostäder per år borde vi bygga cirka 50
000 för att få bukt med den akuta bostadsbristen. Inte minst för ungdomar som söker ett första boende till en rimlig kostnad dessutom.
Nyproduktionen bostäder är otillräcklig och har varit så sedan länge.
I våra storstadsområden är bostadsköerna stadigt växande. I ett hundratal av landets kommuner är det bostadsbrist.
Dessutom behövs fler bostäder för att få till ökad rörlighet på bostadsmarknaden. I de fyra storstadsområdena stod under förra året osannolika 755 000 personer i bostadskö, enligt Boverket.
Dagens skatteregler missgynnar dessutom byggandet av hyresrätter. För att utjämna skillnaderna i upplåtelseformer införde den förra socialdemokratiska regeringen ett speciellt investeringsbidrag för byggandet av hyresbostäder. Högerregeringen avskaffade detta.
De flesta bedömare menade redan då att detta beslut som en följd också skulle minska byggandet av hyreslägenheter. Med facit fick de rätt och det med råge.
Alliansregeringens har haft en förströdd bostadspolitik. Den är föga oroade för det minskade bostadsbyggandet. Och särskilt när det gäller billiga och bra bostäder. Inte minst med tanke på att 1990-talets ungdomsgeneration nu söker sig ut på bostadsmarknaden.
En bra bostad till en rimlig kostnad är en viktig rättvisefråga. Idag byggs det enbart bostäder till människor som har råd att betala en hygglig slant för sitt boende.
När marknaden får bestämma om våra bostäder får vi en utslagning av de resurssvaga hushållen. Något som vi framförallt sker i storstadsområden. Dessutom ökar bostadssegregationen.
Det är drygt 600 000 ungdomar som vill ha ett eget boende, men förutsättningarna saknas för många. Det blir att bo kvar hemma i väntan på bättre tider.
Fyra av tio unga vuxna i åldern mellan 20 och 27 år saknar idag egen bostad. Lägg därtill att bostadsbristen stadigt ökar och att vårt land generellt har de högsta boendekostnaderna inom EU.
Hur vi bor, var vi bor och hur mycket det kostar att bo är viktigt.
Det kan inte vara rimligt att många låginkomsthushåll måste använda hälften av sin inkomst till att betala för sitt boende medan högavlönade får allt bättre bostadsförhållanden.
Vi väljer själva vilken typ av samhälle vi vill ha. Vi vill att alla människor ska ha samma värde.
Då blir frågan ”Vem har rätt till bostad? ” Den frågan borde inte vara så svår att besvara. Den rätten måste gälla alla.