Länge var debatten om privat eller offentligt enbart svart-vit.
Antingen var man för eller emot privata utförare av offentlig verksamhet, antingen såg man privatisering som ett mirakelmedel eller som ett stort slöseri med skattepengar.
De senaste decenniernas utveckling har skakat om detta fyrkantiga sätt att se på världen – och det på båda sidor om den ideologiska rågången.
Vi har fått erfarenheter från privatiseringar på en rad områden och i en mängd olika former. En del har blivit bra, annat har inte fungerat alls.
Vi vet numera att det finns nyanser mellan svart och vitt.
Till det nästan odelat positiva hör avskaffandet av telemonopolet. I dagens digitala värld hade ett bevarat monopol förstås varit otänkbart.
Till de nästan enbart negativa hör apoteksreformen. Istället för ett statligt monopol har vi fått ett privat oligopol (en fåtalsdominans) utan egentligen några andra fördelar.
Servicen har försämrats, kostnaderna har ökat och tillgängligheten har försämrats i delar av landet medan tätt befolkade områden kännetecknas av överetablering.
De här erfarenheterna indikerar att varje marknad har sin egen logik och kräver sin egen lösning.
Vissa områden lämpar sig inte alls för konkurrensutsättning – apoteken är sannolikt ett av dem. Då måste istället ett nödvändigt förändringstryck skapas på andra sätt.
Inom järnvägen har uppdelning av trafik och nätunderhåll skapat en svåröverskådlig röra med stora problem för resenärerna.
Privatisering kräver – i motsats till vad många liberaliseringsivrare tror – mer byråkrati. Det krävs uppföljningar, utvärderingar, kontroll och regleringar för att garantera att skattebetalarnas pengar används på bästa sätt.
Privatiseringar kan ha effekter på flera plan och gå åt skilda håll.
Att friskolor har rätt att startas varsomhelst, oavsett elevunderlag och oavsett existerande skolor ökar givetvis skolföretagens frihet. Också en del föräldrars möjligheter att välja.
Men argumenten i den andra vågskålen minst lika tunga: Samhällsekonomiska kostnader för överetablering, inskränkt valfrihet för andra föräldrar. Mycket tyder också på att friskolorna skärpt segregationen i samhället.
Det naturliga är förstås att hela skolverksamheten i en kommun planeras i ett sammanhang. Dessvärre verkar det ”samråd”, som friskolekommitténs kompromiss landat i, inte motsvara S-kongressens beslut om kommunernas ”avgörande inflytande”.
I en genomgång av befintlig forskning konstaterade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) häromåret att det inte går att hitta belägg för att reformeringen av offentlig sektor lett till stora kvalitets- och effektivitetsvinster.
Den ideologiska privatiseringen funkar helt enkelt inte.
Utveckling och förändring behövs i all verksamhet, men inte efter på förhand givna modeller. Det är dags att tänka först och förändra sedan.