Man behöver sällan prata om sysselsättning i en, eller högst två, minuter med en borgerlig politiker eller ledarskribent innan frasen ”politiker kan inte skapa några jobb” dyker upp.
För dem har det blivit en magisk formel, som är omöjlig att ifrågasätta, men som man just därför inte heller behöver argumentera för. Det bara är så.
Jag måste erkänna att jag aldrig har fattat det där. Om vi erkänner att arbete är någonting som skapas på en marknad, vad är det då för vits med att säga att en av marknadens största aktörer inte kan, inte ska få agera aktivt på den?
För den som lyssnar på dem utifrån verkar det mer handla om en sorts tabu, om en fobi mot staten, än om sunt förnuft eller ekonomisk rationalitet.
Än värre är att borgerlig politik inte sällan syftar just till att skapa jobb, och att de – i stället för att göra det rakt på sak – slår knut på sig själva för att få det att se ut som om det inte är staten som skapar dem.
Ett exempel är Centerpartiets senaste käpphäst, den så kallade ”jobbfixarpengen.” I stället för att gå till arbetsförmedlingen, ska den arbetslöse följas av en slant, som går till den privata aktör som lyckas ordna fram ett arbete.
Principen är densamma som för skolpengen – genom att konkurrensutsätta arbetsförmedlandet och skapa en ny marknad, menar (C), kommer byråkratin att minska och jobben att bli fler.
Det är klassisk nyliberal politik – det handlar egentligen inte om att avreglera en existerande, det handlar om att reglera fram en ny marknad; att på konstlad väg framställa en konkurrenssituation.
Man kan tycka att både alliansens vårdval och skolpengen borde fungera som avskräckande exempel vid blotta tanken på en ”jobbfixarpeng.” Det har varit kostsamma reformer, utan konkreta, positiva resultat.
Men det jag verkligen inte begriper, det är hur de kan rättfärdiga det här för sig själva. Om man inte tror att politiken är förmögen att skapa några jobb – hur kan man då tro att den är tillräckligt slipad för att organisera och rigga en helt ny marknad?
Resultatet av borgerliga avregleringar är inte bara klyftor och ökade kostnader – det är paradoxalt nog en enorm tillväxt av regler, byråkratier och tillsynsmyndigheter.
Det är precis vad som skulle hända med en jobbfixarpeng, och frågan man måste ställa till (C) är: Varför fortsätter ni med förslag som inte bara är dålig politik – utan dessutom dålig liberal politik?