Varning för regional egoism
Risken är att vi får en utveckling där man odlar separatism och regional egoism (ungefär som Lega Nord i Italien eller Skotska Nationalistpartiet).
Foto:
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Stålnacke och Törnman ska ha respekt för att de kämpar för en bra sjukvård i sin hembygd. Men en kommunalisering av hälso- och sjukvården leder fel.
Ponera att alla kommuner skulle resonera som kommunstyrelsen i Kiruna och säga att vi tar hand om sjukvården och sköter oss själva. Det är i så fall en politik som bäddar för växande ojämlikhet i svensk hälso- och sjuvård.
Stora kommuner som Göteborg, Malmö och Stockholm (med stort patientunderlag och stora egna skatteintäkter) skulle klara sig utmärkt. Men mindre kommuner som Jokkmokk, Pajala, Arjeplog, Arvidsjaur och Övertorneå skulle inte klara sig lika bra.
De har inte på långa vägar samma underlag och samma ekonomiska resurser för att bedriva kvalificerad hälso- och sjukvård.
Annorlunda uttryckt: Om vi vill att människor ska ha ungefär lika bra vård oavsett om de bor i Sangis eller Simrishamn, så behövs det solidaritet mellan olika landsändar.
Då behövs omfördelning mellan rika och fattiga kommuner. Då behövs en övergripande politisk styrning av hälso- och sjukvården.
I dag svarar landstingen för denna styrning. Men även landstingen är för små för att klara uppgiften. Till exempel rymmer hela Norrbottens läns landsting färre invånare än Malmö kommun.
Det är också bakgrunden till ansvarskommitténs förslag om att Sverige ska delas in i mellan sex och nio regioner med 1,5 till 2 miljoner invånare.
Det ska finnas universitetssjukhus och betydande utbildnings- och forskningsresurser i varje region. Större regioner och befolkningsunderlag ska trygga och utveckla kvaliteten i hälso- och sjukvården.
Den här ledarsidan har dock landat i slutsatsen att det är ett ännu bättre alternativ att förstatliga hälso- och sjukvården - om man så vill: göra hela Sverige till en sjukvårdsregion.
Det finns nämligen faror med dagens regionaliseringstrender. Risken är att vi får en utveckling där man odlar separatism och regional egoism (ungefär som Lega Nord i Italien eller Skotska Nationalistpartiet), inte solidaritet och samverkan.
I sitt betänkande förde ansvarskommittén långtgående resonemang om vikten av likvärdighet för alla invånare i landet.
Alla ska ha tillgång till bra skolor, sjukvård och äldreomsorg, oavsett om de bor i Ånge eller Åmål. En skattekrona ska vara lika mycket värd i Älvsbyn som i Lidköping.
Men det synsättet gynnas inte av en ökad regionalisering, ännu mindre av en kommunalisering av sjukvården. Snarare motiverar det ett ökat statligt ansvarstagande för hälso- och sjukvård, skolor, äldreboenden. m m.
Om vi vill bejaka den goda principen att alla i hela landet ska ha ungefär samma välfärd kan vi inte säga att regionerna och kommunerna får klara sig själva bäst de kan.
Då måste likvärdighetsprincipen gå före det kommunala självstyret, hur smärtsamt det än kan kännas för landets kommun- och landstingspolitiker.